Oroliga andetag hörs 
tvärs igenom avstånden
tanken lockar hit dem  

en tystnad
fylld av ordväsen
mumlar irriterande
orosfyllda
inför stundande möte
pockar 
på uppmärksamhet 
i vakenhet och sömn

kaotiska känslor 
nyvakna
trötta 
tveksamma
- smyger de in
i hjärtats rum. 

© Karin Dahlin
 
 

Det finns tankar
jag inte vågar beröra
en hetta 
som  inte bränns
- oavbrutet håller du 
flamman vid liv

står i nuet
vakar över det ännu
outsagda
det finns oskrivna regler
som måste följas
- kärleken 
kryper ängsligt i cirklar 
som katten runt het gröt.

dårar gör likadant 
utan att veta bättre.
 

© Karin Dahlin

Du fyller mig inte längre 
med poesi
ej heller har du förmågan 
att få hjärtat att vibrera 
så där förväntansfullt
som vårfloder  i rörelse
- dina skuggor
har kvävt mitt ljus.
 

© Karin Dahlin
 

Månskäran lyfts
av himlafamnen
- vilar tryggt 
i mörkblå vagga
när timmen är sen.
 
 
 
 

© Karin dahlin
 

Under härden glöder en eld 
höstnatten 
sveper sig över dagen 
en mantel av sömn 
täcker marken 
döda fjärilar påminner 
om dagar då leken levde 
i ständig rörelse av 
vibrerade små hjärtslag 

tanken går till dig 
din rastlöshet är årstider 
av jagande oro 
- en fjäril på flykt
flyger vart den vill 
men lämnar 
alla dörrar öppna 
bakom sig. 

© Karin Dahlin
 

Han sa han ville 
måla hennes bröst
och dalen mellan dem
med tungan doppad i
rosenolja och henna
för doften, färgen 
och mjukhetens skull
måla japanska tecken
hon inte förstod

han försäkrade henne 
att det var dikter
födda ur månsken
och nattligt silver
skrifter om kärlek 
sprungna ur åtrå
och längtan.
 

© Karin Dahlin

Smygande tyst
lägger jag mig tillrätta
innanför ditt  öga
- ett dammkorn 
som irriterande 
påminner 
om min existens

i var rörelse du gör
följer jag osynligt
dina fotsteg 
och i själens kammare
blöder väggarna
av det otänkbara
- febrilt klösande 
efter din tanke

innanför 
dina ögonlock
ligger jag naken
i fosterställning
väntar på befrielsen
- du behöver
bara blunda och se.

© Karin Dahlin

Ge mig en dröm
att skyla verkligheten med

låt dina händers 
skygga rörelser
skapa en närvaro
skonsamt intatuerade
minnen 
på  skälvande hud

inpräntade tecken 
av blod och eld
de stannar kvar 
när du är frånvarande

blunda för åtrån
den tål varken dagens ljus
eller nätternas  ensamhet 
 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Hon visar med stolthet upp
skönhetens mysterium
sträcker sig på tå
ur gyttjig botten
ett bevis på
att det rena kan segra
- hennes ande är Ett
med människans ursprung
en snövit närvaro 
i det skrämmande svarta

- vattenytan 
har stannat till 
en orörd spegel 
vill inte
störa kampen
som fullkomnar själen.
 

© Karin Dahlin 

När du vacklar
av livets villkor 
känns vilsenheten
som ett ok
- det tynger 

så matt av skuggor
försvagar själen
i brist på balans

bland gråzonerna
ser du klart
svart eller vitt
aldrig något
mittemellan.
 
 
 

© Karin Dahlin

Det är illavarslande 
när korparna skränar högt
flockas i min skog
kommer närmare
mina stigar 
där stegen redan förut 
skyndat tunga och hårda 
- döden
den gamle dräparen
närmar sig min verklighet
och den invanda dagen
sargar allt som byggts upp
med den största 
skadeglädje som skådats
sedan digerdödens  tid.

skuggorna gör mig matt
och tiden bankar på 
obarmhärtigt.
 
 
 

© Karin Dahlin

Natten 
en svartklädd dag
som gömmer sig 
under ögonlocken
på det mörka

- ljust liv väntar 
med ny morgon
vakar storögd
över timmarna som går
- skyddar moderligt
drömmarna
åt de sköra och ömtåliga
inuti salarna 
där varken dag eller natt
existerar
- en dunkelbelyst skog 
vakar över dem
i min frånvaro
 
 
 

© Karin Dahlin