Som bärerska av nordanvinden
får du rida på mina vingar
till ett rike 
där alla vindar tröttnar och vänder
östan om sol
västan om måne
där tänds vår lägereld 

Du tiger stilla och storögd
med huvudet mot mitt bröst.
 

© Karin Dahlin
 

I lerkrukorna
samlar jag goda minnen
de doftar av honung och skratt
som de vore levande ting
väsen som sover i 
ett rundat kärl
i väntan på att jag skall
locka dem att vakna.
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Har lånat din frihet
för ett ögonblick
tänjt på de gränser
som annars är mina

Dina gränser 
mer bortomliggande 
har du skyddat
med stål och makt
- mina kringgärdade
av det osynliga
i en skuldkänsla

Med ditt redskap
har du lockat fram
ett vildjur på flykt
så stark av instinkt
att varje flyktväg
syns  självklar.
 

© Karin Dahlin

Såsom natten älskar jag dig
hämningslöst, varmt och dunkelt
ja - som sensommarens sista skymningar
när de lystet griper tag i allt levande
och dvalan smyger oåterkalleligt inpå
- låt min gråt vara den musik
som leder dig rätt 

Sök mig bland nattens barn
där ljuset inte  förmår tränga in

Sök mig i djupen
när din tröst vill stilla saknaden
över allt jag  förlorat.
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Akta dig - mot värdigheten i Jaget 
slår du  med din förtärande tystnad
Vakta dina handlingar, din tunga
en kvinna  född av mörkret
kan du inte tiga ihjäl
till slut återstår endast
en svart fjäder liggande
framför dina fötter.
 

© Karin Dahlin

Ditt gåtfulla väsen
bara en  fantasi
som förtrollar under
månbleka nätter
Du är verklig
men viljan skyr din gestalt
Din värld 
är ej för mig att beträda.
 

© Karin Dahlin
 

Det finns en grå dager 
som förtär drömmen
- vi står emot
tills allting brister

Du drar och sliter 
i en villfarelse
vi vet - och vi vill
men verkligheten 
sätter hårda gränser.
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Ack; så sårbart skör
reser tanken till dig 
vid havet 
där marelden dansar
i extas över de mirakel
som finns nu och sen.

Du skänker  havets eld
i en bottenlös skål av natt 
färdas med vinden 
når ända fram
lägger sig  tätt intill 
det bultande hjärtat.
 

© Karin Dahlin
 

På Nässelfälten där vemodet blommar 
och larverna dör under frosttunga nätter
går stegen tankfullt genom marker 
som lämnat sommaren 

Alla är vi offer 
för det oberäkneliga i att leva 
en medfödd böjelse att lida 
trots hjärtats rop efter nåd
- tunga steg följer stigarna 
där kuvade själar blöder
sorgerna har förvanskat
det fönster igenom vilket man
ser klarhet och sanning 
- under ytan ligger svaren 
och jorden viskar "sök".
 
 

© Karin Dahlin

Fortfarande kan man ana 
en svag doft 
av fallna äpplen
som hösten 
lämnat efter sig

under kalla nätter
dämpas känslan av vår
och nordanvinden
greppar ännu
min vintermelankoli

nätterna känns långa 
och gråsparvarna fryser
under mitt hustak.
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Tänker på hur vi använder tystnaden och ordstumheten vid snabba ögonkast, 
för att förnimma intimiteten av oförglömliga kärleksögonblick.
etsa fast den varma bilden som det vore en vår i vardande förevigad i akvarell.
Glömma kalla oansenliga vinterdagar när vi gick förbi varandra
i osynlighet för den andres existens och där stegen ekade högt i tomma rum 
utan liv och rörelse.
Om du någon gång skyggar för min beröring, varken ser eller hör 
så vet jag att din tanke rest någonstans där du är oåtkomlig. 
 

© Karin Dahlin
 

Jag är den som vandrar om natten, för att skyla över min egen skugga
Mörkret är ett land där ingen syns och märks - åtminstonde säger ögat så.
Om dagen bär på sorgkanter, så gömmer natten dem så ihärdigt
att jag kan glömma den misär som dagen kastar mig i ansiktet.
Vad är du annat är en drömgestalt, bara verklig  i nattens timmar. 
Det är då du flyr från ditt vardagliga jag, jagar de drömmar som aldrig förverkligats. 
Då är jag verklighet i den värld som är din, men under realitetens klara dagsljus 
trampar du mitt Jag under dina fötter och jag blir inget värd.
 

© Karin Dahlin.

Ljusskygga dagar speglar sin solblekhet
som offersvalda av mörkret
de dras till dagern som öppnar sig
- sprungen ur en årscykel utan slut.
Alstrar svårmod- ett varande i sig.
Håll dig undan- mitt väsen finns på den 
skuggiga sidan av vägen- kommer du ändå
slukas du hel av det som skrämmer.
Något ljus har jag inte att ge -
bara himlar som rämnar gång på gång
ilsket skjutande sina pilar 
Vill du tillbe en valkyria
- så låt det ske.
vi  sluter en pakt där allt slutar i kaos.
 

© Karin Dahlin
 

Där tre korsvägar möts
väntar jag i elfte timmen
rönnen skänker en röd mognad
övermättad av passion

håll ut 
vänta där månen går ner
jag kommer 
när vargatimmen är slagen

där tre korsvägar möts
förvandlas två tankar till en
och förnuftet vänder oss ryggen

så tolkar vi tecknen; 
uppmaningen att trotsa allt
revoltera mot tristess och rädsla
här lyser rönnbären 
och hösten bjuder till fest.
 
 

© Karin Dahlin
 

Vakar över skärvorna
från ett söndervärkt hjärta
du tog bitarna
en sidensvart natt
när vakenheten gått vilse 
i djupa drömmar

lade dem i kärl
locket signerat med
sirliga ornament av blod
 

Nu kan inget mer brista
och ödet är fullbordat.
 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin