diktlyriksida5juli02

Att våga tro

Hon bär ditt namn
som en sfär av sol närmast hjärtat
talar om ditt varande
med ett kroppsspråk av osäkerhet
blandat med glädje
din röst bär hon hemlighetsfullt
likt ett smycke kring halsen
oåtkomligt för andra.

Det starkaste

Det finns en kärlek
ett varande djupt inne
en alltid närvarande vårsol
där inget annat finns
klenoder av minnen och ögonblick
dit ingen annan kan nå

en kärlek som trotsar allt konventionellt
tillhörighet och släktskap
nåd är ett av dess namn
förlåtelse ett annat
det starkaste är samhörighet
och modet att hålla samman.

Förlossning

Kärnhusets gröna gömma
livmoder av frukt
hon bär mogenhet och kännedom
om växandets budskap
nya vårar efter döendets förfall

äpplen bär kvinnlighetens prägel
cirklar av födelse och död
ett nytt varande i gryende vår.

Prövningar

Det händer att nätterna stannar upp
när tunga minnen drar förbi
väcker känslor från närvaron
då mina händer höll om ditt mörker
och ångesten steg högt i tak

ögonblicket växte i rummet
ett evigt eko av det som var.

Sommarlängtan

Ur dallrande fågelstrupe
flödar melodin
sprider sig över nejden
under honungslena sommardagar
rösten spröd och klar
i stunden närvarande
och en länk
mellan skogar och moln.

Längtanstankar

Långt ifrån kommen
endast ett minne från i fjol
tids nog bär längtan frukt
när du smyger på med gröna tassar
lämnar spår av sprängfyllda knoppar
och nyfikna sippor
gäspar
sträcker ut dig efter vilan
ger hopp
efter iskalla vinterregn.

Svart och vitt

Fly in bland okända skuggor
utforska dig själv i bottenlösa hål
höj sedan vingarna
kämpa dig upp till ljuset
och upplev skillnaden.

Julmystik

Låt julnattens heliga låga
öppna porten till tomtevärld
svep vind över snöpudrat rike
skänk ljus under måntung natt

i sömnen vidgas drömmen
när smygande rådjurssteg
bryter tystnaden
i julefrid.

I vredesmod

Solgasset speglar sig
i skärvor av krossat glas
kastade i vredesmod
kärleken är dömd
tillhör det förflutna
fast stunden var nyss

din blick föder
illavarslande aningar
fryser som vidrörd
av decembervind

kvider i det tysta
när sommardagen
känns livlöst tom.

Den längtan som förblir

Vår berättelse
är sprungen ur
ensamhetens sökande
och uthärdar
för längtans skull
kärleken
ett växande flöde
vi lever i varandra
även på avstånd

sovrummets intimitet
doftar av hänförelse
benvita lakan gömmer
lekfull lust
under hisnande timmar
stulna från vardagen
i salighetens namn.

Stilla vatten

Om man kunde
dra isär mörkret
likt ett skynke
se ljuset smyga in
och dunkelblå månglans
ge återsken
i brunnens vatten
det trolska nattljuset
förflyktigas mellan fingrarna
speglar sig i ytan
för att ge djupet liv.

Strömvirvlar

Tårarna blandas
med älvens strömmande vatten
där aftonens sista solgass
skapat shimärer av kattguld
för att dölja
det brustna ögats sorg.

Att känna

Din smärta plågar mig
känner den
blicken släpper inte in mig
rösten avvisande hård
ansiktet med
en hinna av sorg

ändå finns stunder
när blicken når dig
sköljer igenom själen
till botten av ditt jag
- det gör ont.

Höstkärlek

Nu slår höstens fågel ut
sina brunskiftande vingar
ett trött mörker lägger sig
över sommaren
och natten breder ut
sina fotspår på himlen

vi dricker månstrålar
och inandas höstvind
låt oss älska
i den stelnade tystnaden
innan världen vaknar

Norrsken

Himlen dansade för mig inatt
i långa svävande piruetter
medan hon släppte ut
sitt regnbågsfärgade hår
böljande fritt
som ett vetefält i vinden

ville svepas med
bort över horisonten
dela den skönhet
som inte är skapt
av människohand
utan vävd av gudar.

Längtan bort

Augustihimlens ljus
drar sig undan
natten är en slöja
av värme och ro
är det sydliga vindar
jag andas och anar?

doft av citroner
saltstänkt havsbris
smak av röda druvor
från vingårdarna
utanför Córdoba
- vore jag en fågel
lämnade jag allt
för att slippa
känna
sommarens död.

Höstkänsla

Skuggorna blir längre
hotfulla och mörka
himlen förlorar sin färg
kvällsljuset är kuvat
frosten kväver dahlian
sommaren har förlorat

fåglarna bildar rastlösa flockar
de väntar på avfärd

efteråt
i kylans stumhet
breder den stora tystnaden
ut sig över skog och mark.

Vill inte

Känner motvilligt
hur sommarens öga
sakta sluter sig
ljuset sugs tillbaka in i mörkret
allt sker i stillhet
bara natten kvider förstående
när jag blundar hårt

melankolin är den
som först känner av
hur mognaden gradvis
förvandlas till död
- ännu en gång
inväntas förruttnelsen
allt är en cirkel
i ständig rörelse.

I ett svävande ingenting.

Ge mig något att hålla fast vid
när allt känns förnedrande
kryper tillbaka
till helvetet av utanförskap

där i en jordhåla
urholkad av sand och sten
har livet ingen tyngdlag längre
snurrar runt i ett ingenting

den yttersta gränsen är nådd.

Intrång

Om natten
sluter sig blommorna
likt små knytnävar
i försvar mot frosten

som göken
har du lagt dina ägg
i vårt näste
på dunbädden
efterlämnat
avtryck som plågar

sorgen
har inget försvar
förmår inte knyta sina nävar
den bara är
liksom det härjade hjärtat

Det som finns kvar

Du fanns djupt inne
i hjärtats kammare
lämnat kvar
en sluten reva i tiden
slarvigt ihopsydd
av vrede och tårar

då och då
när tankarna berör dig
kan jag nästan höra
hur gräset rasslar av frost
som det redan vore höst.

Stängda dörrar

Du gömmer dig
bakom avståndets dörrar
med ansiktet dolt
mot väster
intill havsklippans vägg
vilar dina drömmar
oåtkomliga för insyn

känslomässigt hudlös
utan ryggrad
gömmer du dig
i skydd av det förträngda
och hjärtlös tystnad.
- den tanken
ger mig smärtsam frid.

Från världarna bortom

Vågorna har slipat stenen
len som en barnkind
hon vidrör ytan
med varsamma fingrar
talar till henne
med stumma budskap
från dimensioner
hon inte får beträda
förrän silvertråden
brustit

med slutna ögon
förnimmer hon
världar bortom tid och rum
runtomkring
i slumrande skogar
vakar de osedda.

Som Ejderdun

Som ejderdun i vinden
virvlar en ensam själ
inga vindar vet
var den fäster sig

den berör oss
med sin viskning
ett genomskinligt väsen
som drar förbi

som ejderdun i vinden.
eteriskt svävande
i frihet utan mål.

Så naket skör

Oförfärat öppen
så naket skör
villkorslös kärlek
sjunger bara korta ögonblick
kräver sina offer

under nattens mörkerskynke
göms ängslans vargar
min själ; en oskyddad kärna
min kropp; en eldhärjad blomma
i tidens förfall

du finner den vacker
under slutna ögonlock
så blottad inför dig.

Tillit

Du klädde av det yttre
med händer av förståelse
smög dig in
via omedvetna dörrar
blottade sorgen
som länge legat gömd
öppnandet blev
en läkning
av själens insida
när du tryckte din längtan
intill mitt hjärta

Älskade
din närvaro har gjort mig
befriad och hel.

Höstvägen

Som en matta
av vulkanglas
ligger asfalten
likt svarta spetsar
utbredda av natten

på bottenlös himmel
kan man åter
se stjärnorna klart

vinden ilar kall och hög
griper tag
innanför huden

nu är min tid
när sommaren
bjuder sitt avsked
med bedövande vackra
färger av död.

Grymhet

Med förtäckta ord
väckte du glansen
i hennes ögon
gjorde drömmarna levande
byggde sagoslott
alltför bräckliga
för verklighetens pålar
att bära

hon smög för nära din
sårbarhet
då släcktes hennes drömmar
- dina ord föll hårt
som en vinande piska
på redan blodad hud.

Längtans Sändebud

Sök mig i sommarlandens skuggor
jag skyndar undan
berör mig inte
alltför nära stör min dag

i dina drömsyner träder jag fram
en fågel på flykt
på tillfällig rastplats
den sjunger sånger
melodier du åtrår
och famnar

sången - längtans sändebud
landar vid din lägereld
inte förrän du dör för mig
somnar jag i din handflata.

Skymningens Rop

Över kalla vatten
där årstiden vaggat vågen till ro
ser jag vemodet vakna

trädens ensamma skepnader
svarta som i en tom rymd
sträcker ut sina trötta armar
försöker nå det okända
den gyllene horisonten
kupad av gudahänders verk

jorden ger sömnigt efter
för drömmarna
som ropar
efter sommarens ljus

I Den Blå Timmen

Du söker kvinnan
finner frusna vatten
hon - främling i eget liv
skapad ur blå melankoli

du grips av lockelsen
i det ogripbara
ger efter - kan inte motstå
demonerna
som griper dig alltmer

hon söker dig
med motståndets kval
kvävd i rädslans linda

på ensamma stråk
i fullmånetunga nätter
vandrar tankarna
- möts halvvägs
i den blå timmen.

Motsatser

Åtbörderna avslöjar oss
och en tunn stängel förenar
bitterhet och kärlek
balansen där emellan
spindelbenslik
och vek

så lindar vi in motsatserna
i ett språk
en känsla
som öppnas och försluts
när den själv vill
- en kretsgång
av kärlekens ytterligheter.