diktsida1lila

Vårkvällens skuggspel

Avlägsna vindspel
fyller luften med klanger
tonerna översätts
av örat till melodier
kvällen är sen
försöker smita undan
nattens ormlika skuggor

rävskallet bryter tystnaden
i avståndets korridorer
tonerna försvagas i styrka
bortjagad av rädslan
- som själv vill
erövra tystnaden.

Ängsmarker

Lärkors sång
steg mot himlen
osynliga nervtrådar
mellan molnfäste
och åkermark
förr bodde fåglar i träden
kurragömmaleken hördes
mellan kvistar och blad

nu ligger asfalten
blanksvart och hård
- under vilar
forna fåglars glädje.

Själens röst

I tröstlösa stunder
böjer jag mig som strået
på knä för havets hårda vind
vårt ursprung
en del av jordens röst
så också vågrörelserna
mot bländvit strand
där vill jag vara
ta del av
evighetens mummel
som envist ropar
- lev här och nu
brinn i varandets ögonblick
njut av allt
som snart är förflutet

framtiden en okänd stig
föränderlig i olika nyanser
av svart och vitt
- så får vi leva
omedvetet ledda
av vår inre röst.

Dödsbudet

Det var vårens
första hemvändande
grönsiska
som gav varslet
om din bortgång
drillande så intensivt
att molnen höjde sig

var det du
som skickade en hälsning
från gränslandet
där döden vakar oavbrutet
- dimlandet som bara
kan genomkorsas
i själsligt tillstånd.

Månfas

Fullmånens rundel
en genomskinlig skål
blekblå med matta mönster
hon bär magins kraft
varslar om sömnens oro
där marans ritt
förlamar veka sinnen
och natten blir ett hot

- stilla dig tanke med vetskapen om
att morgondagens uppvaknande
jagar våndan på flykten
och förbleknar i skymningens
milda ljus.

Födelsen

Sorlet från markerna anas
svaga ivriga viskningar
höjs med ljusets återkomst
björkknoppen skyddar sig
med söta saven
rädd att våren fördröjs
och frosten kväver det nya
det spänner och skälver
av förväntningar

men rädslan dröjer kvar
att våga släppa taget
om den långa sömnen.

Sommartankar

Låt mig vara lärkan
som väcker dig om morgonen
silkesmasken som spinner
klädnaden runt din kropp
spindeln ovanför din dörr
som tyst iakttar
eller
den mossbelagda gräsmattan
där du mjukt vilar fötterna

- tankar och drömmar
skapar dofter och smaker
men gnager irriterande
närmast hjärtat.

Havsupplevlese

Under vitt skum
lever havet sitt eget liv
öarna vilar stilla
i tacksamhet
över avskildheten

allt betraktas innifrån
och synen flyter lätt som tång
på vågens starka rygg

vid kustbandet
i grundare vatten
simmar svanparet lojt
sida vid sida
ovetande
om världen under dem.

Gudasänd

Du måste fallit ur gudens öga
innan han blundade
ett lysande stjärnskott
i becksvart natt
du - sprungen ur en källa
av silverljus
speglande i tjärnens vatten
allt höll andan
i väntan på dig.

Är det undra på
att jag darrar som ett asplöv
inför din blick?

När natten tycks evig

I molnig natt
breder ensamheten ut sig
alla släckta hus
döljer människornas drömmar

är du vaken om natten
snärjd av grubblets nät
rädsla och ångest
blir ett hot
som bär på nattens tystnad

det är snart över
morgonen smyger inpå
och med sitt svaga ljus
förjagar den
nattens demoner.

Sorg

Sorg en känsla
som förlamar
vrider knutar
runt hjärtat
drar åt
nästan kväver

dörrar öppnas
på vid gavel
släpper in mörkret
och maktlösheten

sinnet tynger
som en apokalyps.

Avstånd

I höstens bittra tystnad
finns du där
långt borta från min vardag
vilseledd av din rädsla
för samhörighet

en mur av törnen
hindrar oss från att
reda ut gränsen
mellan vänskap och kärlek
gränsen är suddig
när känslorna talar

din återhållsamhet
är en gåta.

Det brådskar

I gryende höst
hörs på avstånd
lommens klagorop
över trötta marker
vakande rubinögon
iakttar höstens återkomst
oron sprider sig i flocken
vingslagen
i allt rastlösare tempo
vet när det är dags

löven brinnande röda
viskar med prasslande röster
flyg bort
flyg bort
snart breder kylan ut sig
som innesluter allt
i sitt famntag av is.

Som Ikaros

Vilande med ryggen
mot det kala berget
med blicken fäst
precis där tankarna
möter himlen

jorden tycks ha stannat
halvvägs på sin färd
Helios kanske tvekar
när han möter min blick
i gryningen

lös mina bojor
ta mig med
även om risken finns
att jag som Ikaros
bränner vingarna
och faller
med alla mina drömmar

En dov klang

Små rörelser av höst
böjer gräset
mot jorden
plötsligt
sveper vintern in
ishavsvinden
föds inuti
du reser
jag en trött flyttfågel
som stannat kvar
dovt sörjer hjärtat
utan klang.

Skuggflor

Leendet mattas
när skuggan
sveper sitt flor
över ditt ansikte

En bild
av melankoli
stannar kvar
i djupet av ditt öga.

En glipa av ljus

Inuti föds en ny rytm
av kreativitet
- försiktigt
kikar den fram
bakom skuggan

snuddar
bränner sönder
den yttersta spetsen

- här är ditt kryphål
kom in och gläds med mig
i denna stund
innan mörkervingen
omsluter mig
igen.

Avgrunden

Månvarven
har fullbordats
vi har gått vilse
förbi varandra
försjunkna
i vardagens tristess

Ibland rör vi
vid varandras avgrunder
skär i det redan sargade
på gränsen
till ytterligheter.
Nu har månen
gått ännu ett varv
- hör tomheten ekar

Varför gör det ont?

Vakar över frånvaron
som något heligt
en lotusknopp
i ett vattenkrus
- sluten i väntan
på din återkomst

varför värker det
när själen törstar
efter förlorade
röster och ord

varför gör vissheten ont
- insikterna blir
smärtande bett
gömda inuti.

Ofelia

När sorgen
sänker sig tung
och galenskapen
klöser sönder själen
var finns du då ?

en ynnest vore
att höra dig
ropa mitt namn
i nattdunklets
blomsterklädda
trädgårdar

för din skull dö,
låta vattnet
skänka glömskan
- från dårskapen
evigt befriad

se; de vita blommorna
vår kärleks sakrament.

Demoner

I drömmen är du
en gestalt
född av skuggor
enda sättet att bekämpa dig
är att bryta förtrollningen
genom att skrika och hata

natten är brutal
när den dödar
skymningens rodnad
med svärtan.

Att finnas till

Än en gång blir du
påmind om
att man faller ner
i glömskans flod
genom att inte
finnas till för någon

du behöver bara
se sista lövet falla
sen är allt tyst
och begravet.

Väntan

Rubinröd skymning
sväljer dagen
har oroligt
inväntat din ankomst
trollbunden
exalterad

Du kom...

Dina fingrars lek
utefter min ryggrad
allt vilar
i närhetens
uppfyllelse

och dagen dör
tillfredsställd.

Kall november

Tystnaden jag bär på
är senhöstens
avskedet kvävde
allt meningsfullt
de ord jag hade att säga
ligger instängda
bakom pannbenet
som fängslade svalor
med hetsiga vingslag
flyger de runt i cirklar
i det stängda rummet

söker i tanken
efter allt som var vi
- medan november
kryper blöt och rå
ända in i själen.

Det mörknar alltmer

En varm dag i november
virvlar vilsna fjärilar
runt vilande rosenbuske
en likvaka
buskens rot deras grav
solnedgången
en feberrosa
förrädisk skönhet
kall och död före natten.

Regnets sång

Som regnets sång
över nejden
smekande rofyllt
så berör dina ord.
en lindring för
bitterkryddad själ.