diktsidan16svart

Undergång

Korpen
flaxade olycksbådande
ormen kröp
förskrämd ner i sin håla
hon höjde armarna
till skydd mot förstörelsen
lämnades
darrande sårbar
att leva i ruinernas
spillror av hopp

eldfjärilen i själen
dog med vingarna
utbredda
som i ett famntag.

När skuggan lättar

Ejderns vingar brer ut sig
med ett glädjeskri
han flyger rakt in i diset
som morgonen förvandlat
till strimmor av ljus
små glimtar av solblänk
mellan vasstuvorna
får sjön att glöda
i vaggande krusningar

det är alltid
timmen före gryningen
som är värst
innan mörkret lösts upp
och fantasierna som
gjorde sinnet
vakande förskrämt
har förflyktigats.

Gryningsmagi

Mellan natt och gryning
finns ett tillstånd av magi
tystnaden spinner
trådar av guld
- de är solens barn
som skall tvinnas i hast
redo att födas
av morgonens
första andetag.

I alla sinnen
fångas ögonblick av väven
pudrar den på dina ögonlock
- för att belysa
morgonen
jag skänkt dig.

Fångad i tiden

Det dagas
jag sover tungt
omgiven
av underliga frågor
drömvärlden
väcker vemod
med sina
siartecken

nattfjärilen
stångar förgäves
mot fönsterglaset
vill möta dagen
när den randas

sparven slår
sina vingar blodiga
mot låsta fönster
instängd
bakom livets
ogenomträngliga
spegelglas.

Magisk vår

Det vilar något
fängslande
över våren
avlägsna toner
likt flöjtspel av Pan
väcker liv
förlustar sig
och växer

en vindil från skogen
för hit doften
av grankåda
glädjen överväldigande
i ögonblicket
den når näsborrarna.

Tillstånd

Livet - ett tillstånd
mellan förflutet och framtid
- skona mig från nuet.
*

Utmaning

Att leva är att utmana
- se paradoxerna
i tillvarons nu
där emellan finns
förr och sen.

*
Livets Nektar

Livet -
nektar och salt
malört och vatten
njuter allt
utan förbehåll.

Beträd mina djup

Beträd mina djup
med tassande fotsteg,
öppna dörren
som vaktas
med darrande andetag
träd in
lys upp mörka rum

väntar ödmjukt
på dina lätta steg.

Kärlek

När tystnaden täcker dagen
och natten ropar längtan
- betänk då
att den kärlek du förnekar
kan vara något som lyfter känslan
mot den oändliga rymd
där allt blir pånyttfött
ett språng mot den kärlek
du ännu inte upplevt
som föds och glöder
i det ofullbordade.

Hud

Gömmer i minnet
känslan av din hud
doftande varm
du skänkte svalkan
till längtande hud
- natten stängde dörren
till allt därute
som störde känslan
av intimitet.

Dräparen

Det är illavarslande
när korparna skränar högt
flockas i min skog
kommer närmare
mina stigar
där stegen redan innan
skyndat tunga och hårda
döden
den gamle dräparen
närmar sig verklighet
sargar allt som byggts upp
- och tiden bankar på
obarmhärtigt.

Längtans Sändebud

Sök mig
i sommarlandens skuggor
jag skyndar undan
berör mig inte
alltför nära stör min dag

I dina drömsyner träder jag fram
en fågel i flykt
på tillfällig rastplats
den sjunger sånger
melodier du åtrår
och famnar

sången - längtans sändebud
landar vid din lägereld
- inte förrän du dör för mig
somnar jag i din handflata.

Glöm Morgondagen

Dina smekningar
får natten att ljusna.
vid beröring
av het hud

änglarna ler
åt vanmakten
att inte nå in
till själsliga rum
som i en
outtalad poesi

njut ögonblicken
låt smekningarna tala.
stäng månens fönster
låt oss drömma
morgondagen
ger oro nog.

Så Föds Ordet

Kan man skapa en vårmelodi av ord - då står jag först i kön för att höra det underbara. Bara marken kan sjunga ut dem i stumma sånger - när den dricker havet som duggat ner i osaltade droppar - finsilade av moln. Vattenljud från skapelsens början - blir till himlaskrifter. Människan lider tyst när ordmagin känns förbrukad under vinterhärjade nätter - som om de vore tystade av tvång och leda. Bara den druckna gryningen får återigen rida på ljuset - som stiger dag för dag. Till slut spricker orden ut som nyförlösta ornament. Allting jublar när vinterstelheten släpper - aforismerna sprider sig - som frön från en övermogen frukt en sensommardag

Trasiga dagar

Det kommer en viskning genom vredgad storm
hör den - så jag blundar - när den nått sin kulmen
lägger den sig som ett flor över blottställd akilleshäl.
Du vet vad som ömmar - ändå straffar du mer.
När vindarnas kraft ersätter vreden, blir den till sorg
- innestänger - för mig till intigheten.
Lägger sig mjukt som ett balsam
utestänger världens brus - bara domnar.
Nollställdheten bjuder en njutning som förlamar.
Du sa - ge mig fågelsången - jag sa att jag inte nådde
då vändes dina blickar istället mot fjärran hägringar.
Vad spelar allt för roll - när tiden ändå är ljummen
och dagarna - trasiga av allt.

Vårhymn

Stanna tid - i detta förunderliga tillstånd som kallas vår.
Låt själen insupa det sjudande liv som förförande ropar "Kom."

Mörkret berövade oss ljuset
genom att stänga sommarens portar,
lade sig nyss att dö - tjurigt väntande på livets förlust
vakar hungrigt och tålmodigt på nästa tröskel till höst.
Nu stängs vinterns portar, allt jublar, leker och lockar
vidgar andetagen och blåser bort skuggmonstren
som länge nog fann ro i prövade sinnen.

Låt vårregnen fukta min hud - smeka bort
de gamla trasiga vintertankarna som skapat vemod
tillåt nyfödda knoppar dela med sig av nyfunnet hopp
och trösta allt som har mod att växa.

Darrar inför vårens kraft
oron, knoppningen, den bejakande lusten
allt blandas i en återkommande ritual
läggs i skålarna av daggkåpor
Min knutna hand öppnar sig för att ta emot
blunda och känna, vidröra ömt intensivt.

I dessa ögonblicksstänk finner vi rikedom.

När allt måste böjas.

När allt måste bändas, böjas och knäckas - åter och åter igen
- då blir vi brutna till kropp och själ
Endast skriftens tysta klang är mödan värd
- det får tiden att gå tills luften åter viskar Vår.
Att ta dag för dag - är att häva sig - byta skinn
omdana det som spruckit - läka det med rörelser inåt.
Kvalen byter ansikte - när jaget sitter inlåst
i ett underjordiskt rum - bejakande sin fosterställning.
Ge tillbaka tillståndet av liv - i födelsens öppenhet
blir vi klarsjungande rena - pånyttfödda av tiden.

Sover och Väntar….

Solen smeker vad som är kvar av vintern med löften om ny födelse - en upprepning av fjolårets. Vågar inte andas in glädjebudet så länge nattsnön krasar som krossat porslin under kängornas steg. Kan man beskriva ljudet av en dagsmeja - så blir det i form av känslobilder. Gula sidenskyar böljande genom atmosfären. Ett sting av vällust genom väntande sinnen ses i sollängtande ansikten - ger en försmak värd att öppna sig för. I förberedelsen inför våryran kommer tankarna osökt in på ett nytt scenario - om man blandar blå melankoli med gul optimism - då har man skapat vårens färg. Väntar ivrigt på - utan större tålamod, att himlen ska höja sig - när solen öppnar ljusets valv och kikar ner nyfiket yrvaken. Väck mig när människornas känslor öppnas - galna efter tussilago, förälskelser och fågelssång.