Som spillror
på en öde strand
vilar resterna
av vår kärlek

efter känslostormen
strandsatta att glömma
hemlösa
tillintetgjorda

våra fotspår
så nära varandras
nu utsuddade 
av tidvattnet.
 

©Karin Dahlin

Jag såg himlen snudda 
de grå klipporna 
vid fastlandets utkanter

tyngda moln villiga att falla
och havet öppnade sin famn
en smal barriär av luft
gjorde det omöjligt för
elementen att förenas

känner också stundvis
behovet av att falla.
 
 
 

©Karin Dahlin

När svalorna kommer
får läkningen ta över
men ännu 
vilar död över dagen
vårens glädje har bleknat
och skuggorna i nuet
har trängt undan 
den själsliga kraft
som ger lust och vilja
över gåvan 
att finnas till.
 
 
 

© Karin dahlin

Du driver blodet 
till kinderna
skapar ordlös vilsenhet
får hjärtat
att klappa snabbare
än hjortens språng

låt oss 
sudda ut gränserna 
för alla tabun
och låta sedlighetens
mantel falla.
 
 

© Karin dahlin

Hon underkastar 
sig inte mannen
Gud gett henne

stormarna styr 
hennes sinnen 
i vrede och trots
förvandlas hon 
till rovfågeln
som flyger fritt
skiftar skepnad
efter egen vilja

den första kvinnan
flyr igenom
paradisets port
för att aldrig återvända. 
 

© Karin D

Djupen bortom stjärnorna 
griper tag i mig 
frågor vaknar om liv och död
och meningen med allt

obesvarade frågor 
gnager på själens insida
famlande som  fågelungar
i en tom rymd utan sol
ängsligt sökande
i ett till synes
 bottenlöst mörker.
 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Du bygger sagor av sand 
tids nog kommer 
högvattnet 
och sköljer bort allt 
låt tiden
skapa förankringar 
i det  påtagliga 

drömmar 
är förädiska gungflyn 
bara en besatthet 
som söndrar dagarna 
uppenbarar det 
vi inte kan få 
men ständigt saknar.
 

© Karin Dahlin

Över de vidsträckta fälten
vajar guldhavre i månsken
efter nattens regnskur
klarnar luften 
sommardoften blir
så intensivt närvarande
att man får svindel

maskrosorna 
med nattens fukt i bladen
blir små solar i min trädgård
när morgonen vaknat.
 
 
 
 

©Karin Dahlin

Det tunga diset
fyllt av vårens tysta regn
får mig att gråta
när jag vilar ögonen
på den lilla graven i trädgården
omgärdad av penséer
det är inte döden jag tänker på
den bor redan här
nej
jag tänker på livet
det nya som återuppstår
i minnets salar
när smärtan dämpats.
 
 
 

© Karin Dahlin

Det svepande blekblå
smeker rådjursspåren 
i dagsgammal snö
- tänk om månen
kunde tala.

natten - en tystnadsdröm
där själva vakan gått till vila
ändå förnimmer jag allt.

att låta sömnen ta över 
en ångest i sig
när månen 
ger oroliga drömmar.
 
 

© Karin Dahlin

Det fanns en tid i ett avlägset nu
då jag i sinnet förenades 
med fjälltopparnas ensamma  majestät
snöhöljda, evigt solbelysta,
- som barnet ser det.
Fjällduvan bland förväxta småbjörkar
smög ljudlöst förbi.
På avstånd ljudet av en ensam vråk
- en värld av andrum och stillhet.

Där fanns tryggheten 
i ett alltid bestående nu
- som barnet upplever tiden.
Skogen av ormbunke vek sig
för glesa spår av häst och vagn
genom myrmarkernas oändlighet

Vid trädgränsen
där skogen glesnade
vid bäcken porlade glasklart ren
- fanns lyckan i naturens skönhet.
en värld skild från det verkliga
från ensamhet och fattigdom
där stannade drömmarna för alltid
- som jag ser det.
 

© Karin Dahlin

Så klev vi in igenom vinterns portar
med ängsliga ögon och förlorade  hjärtan.
Jag skänkte höstglöden 
du gav den inte tillbaka
Tomma händers gravar
med löven redan livlöst bleka
så blev din gåva - din skuld
där blottade du ditt allt
så är vi tudelade av avståndet 
oändliga oceaner 
av missförstånd och språk 
fram till öknarnas ofruktsamhet

Där växer en blomma hallonröd 
som gryningen
gödd av hoppets rötter - den sista.
Dina efterlämnade steg
en ekande tystnad
med akustik  till himlarna
en ensamhet ner till helvetet
nu när vinterns portar 
är stängda bakom oss.
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Nattblå bölja smeker stranden
hyllar de döda med vaggsånger
stenarna lyssnar 
skymningen 
färgar tanken röd.

dina skepp är sjunkna 
i evighetens stumhet 
vilar de
bevarade i djupens 
modersfamn

människan smyckar jorden 
med eld och aska 
havet begraver de sina.
 
 
 

© Karin Dahlin

En spindeltunn själ
naken och rädd
anar den spröda gräns
som är livet självt
 - en hårsmån
 från det döda

ytterligheterna vacklar
mellan uppbyggnad 
och ödeläggelse.
däremellan inget

tiden ger sina svar
när dagarna rusar förbi
resten läggs 
i det förflutnas grav.
 
 

© Karin Dahlin