blueblomma1

Förlöst

I spegelns mörker vägrar
hon fly den dröm
som aldrig slog in.
Hon har försonats
med sina vita lögner.
Hon står i måndagsskuggor.
Hon är naken. Hon är fri.
Fri från oförlösta minnen.
Hon lever i det nu vars grå vila
vitnar. Hon är sitt djupa andetag.

Måttfull

Ser ni den skrumpna tanken i den friska kroppen?

Ser ni tankens flykt i krymplingen?

Ser ni den fria tanken i den lidande själen?

Ser ni den blockerade tanken i den måttliga själen?

Ser ni skillnaden mellan äpplen och päron och hur mäter ni det omätbara?

Storma

När havet växlar sina stränder
är hon vattnets kontinuerliga dialog
med stenen.

Bilderna och klichéerna återtar sin form;
i jorden och uppe bland träden;
i husen och i några ögonkast.

Port

Var och en som verkligen tror på det
hon ser är mystiker.

Båtar utan vågor kommer emot mig
här på ön.

Jag surras vid masten och repen
skaver i själen.

Träden sörjer sjungande
sina sår.

Snö

Det snöar i september.
De vilsegångnas försprång
får mig understundom att tveka.

Trots fågelns varma,pulserande hjärta
i din hand förstår du inte mina händer

Carsten Palmer Schale

Möjligheter

Under våra promenader söker vi oktoberdoftens minnen.

Framemot kvällarna öppnar sig timmarna som
ännu inte framkallade negativ.

Ögonblicken när vänskapens broar
är mer hållfasta än vår förtvivlan.

Det som inte erkänts oss krymper oss.

Carsten Palmer Schale

Denna natt

Ingången doftar moln.
Månen förtöjer mitt i.
Tystnaden lyfter högt.
Förtvivlans leende byter
kläder på tröskeln.
En lätt skälvning går
genom jorden.

Carsten Palmer Schale

Oss emellan

Ingenting tål dagligt bruk;
dagligt bruk nöter.
Men våra fredagsnätter skimrar
och min nyckel passar än.
Dina nya försvarsanordningar
är bara inbjudande.
Enögd kommer jag alltid
att stå där och stampa.

Carsten Palmer Schale

Verkan

Gräset minns mina somrar
solen
doften av båtlack
ljudet av syrsor
sorlet från kvällssamtalen
ute i rummet
smultronfärgen
drömmarna om det som
skulle komma
och som nu redan passerat

Carsten Palmer Schale

Harpa

Dagen sprider ut det som var
allt det som natten vecklade in
dagen värmer på hällen den
kalla timma klockan glömde

Vindar viskar det som förtegs

Allt har sitt ursprung i exilen
allt har sitt mål i exilen
däremellan spelar vi flöjt
och harpa

Carsten Palmer Schale

Fontän

Synden lyfter morgonen
allt förgängligt är
bara en liknelse

det gäller att hålla såren
friska och öppna

Den lilla vågen mitt i
lyfter två vattenord

Carsten Palmer Schale

Stiltje

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
Den ocean vari alla minnen
drunknar i en droppe.

Carsten Palmer Schale

Blickar från horisonten

Ni springer in till in i varandra

ständigt allt mörkare och mörknande

långt borta och oförglömda och gömda

Kläderna är mjuka och inbjudande

älskade och konstiga i floden som flyr

kan det vara blickar ut från horisonten?

Du finns någonstans på vindens fält

som ett sovande manuskript - med

en ständigt skrivande yta:

ljuset i floden från barndomens källor

Variationer över ett hav

Havet står nu milt och stillsamt

och den sandiga kusten skiftas.
Stormen förmår inte stjälpa ut sitt vredesmod.

Men havet är ständigt medvetet om den
gryning som är vidgad mot himlen.
Stormens hotfullt flytande utbrott.

Det djupt azurblå målas ljusrött av ljusningens
upplopp. Sjögångens penselföring.
Havets osuddbara poesi.

De undanglidande vågornas harmfulla
vältrande och sjudande massa.
Förgätenheten som i sig bär havets mojnad.

Glöd

jag ska elda
med mina dikter
under era fötter
jag ska slå hål
på isen med
mina ord
jag ska släpa
dom vita pappersarken
genom regnet
och pennan ska
glöda som en cigarett
i mörkret

©Tommy Thuresson

Höst

jag plockar upp
stjärnorna ur
rännstenen

och gör ett
gult halsband
till dig

så du hittar
vägen i mörkret

©Tommy Thuresson

Indiansommar

i slutet av det gula
i början av det röda
schamanens tid
då stjärnorna gömmer
språket i gräset

©Tommy Thuresson

Månstråle

månstrålen slår sig ned
bredvid dina nakna fötter
i skymningen...slår rot
som ett litet barn
skälvande...dansande...bedjande

©Tommy Thuresson

Glömskan

Beväpnad med glömska försöker du lämna det förflutna.
Du vandrar sakta in i den dunkla spegeln. All bråte lämnas
kvar på den öde stranden i den hårda vinden som bryter in från
öst. Mistlurens dova tjut omfamnar min dröm och ande.
Minnena speglar sig mot husets tapeter. Gardinen vajar sakta i
höstluften. Träden utanför fönstret viskar. Tankarna skruvas
sakta ner liksom fotogenlampans sotiga veke. Böckerna andas
tungt i hyllorna. Du försöker skriva om tillfälliga ljusningar i
den gula dagboken. Havet rullar in med blekblå dimma
och gåtfullt tålamod. Dolda ansikten väntar på någon.

Någon att andas hos. Någon att gömma sig i.
Någon att vandra tillsammans med genom den mörka skogen,
kantad av blåbärsris, snäckskal och vindpinade enbuskar.

Denna bräckliga väg där du sår förnimmelsens outgrundliga
frön. Du stannar upp, lyssnar efter stegen som dog bort.
Och ser ansiktenas hemlighetsfulla skimmer, kring konturerna.

©Tommy Thuresson

mot åkervallmons röda

i passionens hetta
glöder jag

vid din beröring
att smälta samman

i din kropp

mot åkervallmons röda

väller min åtrå
i berusning

i din doft

så ymnigt flöda
i vulkanernas eld

min törst

att omfamna
extasens blomma

i din kyss

du väckt
min kropp att brinna

i din blick

Elden sjunker mot rött

elden sjunker
mot rött

en hymn
i natten, min
kropp splittras

i besjälade
färger

söker din blick

är varken vind
eller aska

utan, den i jorden
blivna himlen

jag är saltet
i mitt sår

föder
ett barn
i din natt

tornsvalans vingslag

i skuggan
av ett torn

mitt språk

lyfte av
sig
sin klädnad

tornsvalans ving-
slag
mot mina
drömmar

den uppåt-
stigande
lågans

tungspets
som eld

i min mun

ikon

det röda vinet
i den av guld
vävda morgonen

kalkblått
som frusen honung
vilar andetagen
i den tidiga dagen

du säger
att nåden och skulden

vilar tungt
om dina axlar
mantellikt
med veck av brons

ett skimmer av ockra
och kritiga jordfärger

mot din strålglans

och världen,
en morgongåva
som givits

dessa rum

så talade jag
i trohet
att sprida dagens
krafter

var är
dessa rum

var är
de orden
som ej sades

tomrummet
av dem
blir den bägare

varur
otåligheten
släcker sin törst

mina händer, min
kropp

så talade jag
i ett verk
som växer
med sin skugga

och sörjer
mitt ofullgångna
träd

innesluten i dig

älskade,
under varje
stoftkorns slöja

döljer sig
den älskades
ansiktes skönhet

innesluten
i dig själv

mellan hjärtat
och elden

när ögat är
rent

blir
törsten
en källa