Den eld som brinner ska aldrig slockna, den eld som brinner i min själ ska aldrig slockna. Elden är evig, som livet, som spår vi lämnar i sanden, flyktiga och ändå beständiga. De försvinner inte, bara ändrar form. Som vatten som blir is, som is som blir vatten. Elden i min själ har alltid brunnit, genom alla mina liv, starkare eller svagare. Jag blickar mot begynnelsen, mot andra tidsåldrar, mot mitt förflutna.

Jag red på en solstråle över Tibets sluttningar. Jag var himladanserskan. Det gudomliga ljuset inom mig fyllde dalen med gnistrande energi. Jag förvandlades till en brinnande eldblomma i himlen, en eldklot som skenar genom galaxerna snabbare än tanken, blixten, evigheten. Mitt skratt transformerades till iskristaller, mina ord till tunga stenar men jag var tunnare än tråden, vackrare än världen, vigare än virveln.

Röd som chilipeppar i munkarnas trädgård, snurrade min kjol över himlavalven. Jorden i dalen avundades mig, min dans, min kraft, min förmåga. Jag flammade av kärlek, eldkvinnan, himladanserskan, gudinnan. De sju männen som förföljde mig var bundna till jorden. De blickade mot himlen. De var sökare av sanningen. Långt före den här dagen våldtog de mig, en efter en. Elden inom mig gav förlåtelse, utan att fråga mig, elden är ädel. De sju tog munkkåpor på sig och blev mina trogna följeslagare. Jag red på en solstråle över dalen. 

Jag blickade mot norr och såg kylans fästningar, isbergets topp, dödens landskap. Isen skyr eld, elden skyr is, jag flög min väg. Vintervila, vita vidder, vakande vargar, vulkaner var kvar i norr, där döden härskade. Döden, ingen nöd, ingen nåd, inga råd. Vit som vitlöken i nunnornas trädgård väntade döden sina offer med kofferten. Norr, dit ville jag inte fara, där lurade fara, mara. 

När vågar jag möta isen? Blir det i mitt nästa liv? Jag vill inte slockna, elden i min själ ska aldrig slockna. Jag kan smälta isen till vatten, jag kan få stenarna att rasa, jag kan rida på en solstråle, jag kan dansa på himlen, jag är himladanserskan.
 
 

© Raakel Parveez

I den här årstiden, på våren, när man förväntade sig sol och värme låg snön ändå vit, ogenomskinlig på marken och hon frös vid fönstret. Det var hennes utsiktsplats, fönstret i det stora rummet, i den lilla tvåan, i detta land Sverige som var hennes hem nu. De mörka, mandelformade ögonen och näsans böjning lät ana att hon hade sitt ursprung någonstans i Asien. Vad såg hon genom fönstret? En vanlig, trist förortsgård med höghus och klätterställningar, gungor som rörde sig i blåsten, svartklädda människor på väg någonstans. Hon stod stilla. Hon hade hela dagen på sig att betrakta vyn genom fönstret, en ordinär förortsgård i Fittja, söder om Stockholm.
Mannen, som hon delade lägenheten med var borta som vanligt. Mannen arbetade hela dagarna och på kvällen när han kom hem, kom samtidigt ekon av röster och rörelser som hade fastnat i hans kläder under den långa dagen. Hon avundades mannen dessa fragment av liv som inte fanns i hennes egen tillvaro, ensam i lägenheten.
Dagarna var långa för hon hade bara sina tankar att umgås med och utsikten från fönstret förstås, en utsikt som varierade med årstidernas skiftningar från höstens mörka, dova toner via vinterns vitt till vårens späda grönska för att blomma ut intensivt över den korta sommaren. Så var det inte i hennes hemland, där hade solen sin hemvist. Saknaden av solen gjorde henne illa till mods. Hopplösheten och tristessen låg som en slöja över henne och den byggde bo i hennes mandelögon.
Hon bar en slöja av chiffong och en slöja av sorg, men mannen, främlingen kunde inte se den. Det var mycket han inte kunde se. Hon visste att hon borde börja med matlagningen, men en liten stund till kunde hon stå vid fönstret och hennes blick fastnade på kaktusen. Hån såg hur kaktusens skära, sidenlika knoppar sträckte sig mot ljuset, mot fönstret, precis som hon. Kaktusen hade funnits på fönsterbänken redan då hon kom in i lägenheten första gången, som nygift.
Hon brukade samtala med kaktusen, med låg röst så att ingen annan skulle kunna höra, om sina tankar och hopp och besvikelser, allt kunde hon förtro för sin syster, kaktusen. Hon upptäckte att en blomma hade slagit ut, en underbart vacker, silkig, rosaskimrande blomma som lyste upp hela rummet. Hon stäckte sig mot ljuset tillsammans med kaktusens blomma, hon var kvinnan i kaktusen, kaktusens kvinna.
Brevet hade kommit med posten, hon hade hittat det i hallen, på mattan. Det var adresserat för henne, handstilen var den yngre systerns som hade blivit bortgift i somras. Hon hade läst brevet flera gånger. Samtidigt som hon slukade bokstäverna ivrigt dök det upp bilder i hennes huvud, bilder om hemlandets dammiga gränder, broderade tyger och musik från bröllopsfesten ekade i hennes öron fast det var tyst i lägenheten. Visst var det konstigt. De gröna papegojorna skrek förtvivlat när de flög över taken i Gujrat. Skymningsljuset färgade bougainvilleas fjärilslika blommor violetta, papegojornas silhuetter på kvällshimlen blandades med koleldarnas rök och mörkret föll utan förvarning. 
Hon kunde känna doften av rök och höra armringarnas klingande när kvinnorna bakade tunna brödkakor över öppen eld på gården och i det bortre rummet grät modern. Varför grät hon? Det kunde hon inte se genom fönstret, genom tiden, genom tankarna.
Hon förstod inte riktigt orden som bestod av en lång rad sirliga bokstäver på ett underligt språk som var hennes modersmål. Hon läste bokstäverna och såg bilder innanför sina ögon.
Papegojorna flög iväg bakom horisonten, trummorna tystnade, dammet avdunstade, hon var åter ensam i rummet, vid fönstret, i detta land Sverige som var hennes hem nu. Det var mannen, främlingen i hennes liv, som hade bestämt att hon skulle komma hit, och de var föräldrarna som hade bestämt att hon skulle leva med just den här mannen. Allting var förutbestämt, det var kismet, ödet. Rummet med en grå plyschsoffa och Wiltonmatta och tv och video och deras bröllopsfoto på väggen och kaktusen syntes tydligt framför henne nu. Borta var det land som hade fött henne, uppfostrat henne, svikit henne. Här var hon nu i kylan och i ett virrvarr av det svåra språket hon inte kunde förstå och mannen som var hennes egen men en främling ändå. Inte kunde hon berätta för mannen vad hon kände innerst inne, det hon önskade allra mest, det som plågade henne dag och natt. Beslutet hade varit mannens, de skulle skaffa barn i Sverige, inte ville de mista föräldrapenningen. 
Kaktusens blomma gav hopp för henne och hon bestämde sig att tala om för mannen, inte bara om vetemjöl och matolja som behövde handlas utan om sin längtan att få barn och om längtan att träffa modern och systern igen. Säkert hade den gröna papegojan i hennes dagdrömmar varit ett omen, ett gott omen, hon skulle resa till sitt land långt borta i Asien.

Medan oljan hettades upp i kastrullen skalade hon vitlöksklyftor och hackade färsk ingefära fint, så att den bittra saften trängde ut och sved hennes fingrar. Hon tog fram gröna chilis ur kylskåpet och den obligatoriska kycklingen ur frysen. Mannen gillade kött i alla former. Lammkött eller kyckling, det kvittade, bara det var kött. Ingefärans friska doft fyllde köket, hon stekte på hög värme och tillsatte kryddorna, gurkmeja, koriander, paprika och curry. 
Svetten sipprade ur hennes nacke, under den svarta, långa flätan. Hon såg sin systers ansikte framför sig. Hon hörde de hemska orden: ”Mannen som våra föräldrar valde för mig visade sig att vara en eunuck, khusra, ett mellanting mellan en man och en kvinna. Han kommer aldrig att kunna älska med mig. Jag kommer aldrig att få barn. Jag kan inte heller skiljas från honom, skammen skulle vara för stor. Vad ska jag ta mig till? Kom och hjälp mig, din syster Alya.”
Khusra var män som gick klädda i kvinnokläder och dansade på bröllop barfota, klingande bjällror runt anklarna. De hade bröst av äpplen och hårdsminkade ansikten, de sjöng för nyfödda barn och lyckoönskade pilgrimer. De gifte sig aldrig. De var inga riktiga män, de hade ju bröst av röda äpplen. Kvinnan med den svarta flätan i nacken och ingefäran i kastrullen rös. Hon skulle aldrig mer kunna äta äpplen. Nu förstod hon varför modern grät i det bakre rummet. Modern hade inte genomskådat den blivande brudgummen tillräckligt noga och ett fruktansvärd misstag hade begåtts. Minstingen Alya var för evigt bunden till en man som hade bröst av röda äpplen.
Kvinnan med svettdroppar i nacken kastade brevet i papperskorgen och slängde kycklingskinnet och lökskalen ovanpå för säkerhets skull. Det var inte direkt lämpligt att berätta allt för mannen, det hade modern också lärt henne. Det var brukligt att kvinnorna hade sina egna hemligheter.
Det var alldeles mörkt bakom fönstret. Kvinnan som rörde kycklinggrytan på spisen hörde hur nyckeln vreds i låset. Hon kom ihåg kaktusen och samlade mod, mannen skulle säkert lyssna på henne den här gången. Det visste hon. Kaktusen visste det också.
— Jag har skaffat dig ett jobb, du ska börja städa imorgon… och kanske om ett år kan vi försöka få barn, sa mannen, främlingen när han trängde in genom dörren och matkassarna ställde han på hallgolvet.
Hon tog tacksamt emot plastkassarna med mat och plockade varorna, den eviga matoljan och det eviga vetemjölet i skafferiet. Det var hennes skyldighet att ta hand om mannen och hemmet och … hon ville inte tänka tanken till slut.
— Blev du inte glad, sa främlingen undrande.
— Visst, svarade kaktuskvinnan och brast i gråt.
 

©Raakel Parveez
 

Skymningen smög mot huset. Den började från det mörka skogsbrynet, undvek den guldgula, fortfarande varma, sandiga byvägen och fortsatte balanserande över rågfältet. Med glans förstås, skymningen kunde sitt arbete till fulländning.
Dimmans älvor svängde runt skymningen som små virvlar, dansande, svävande, lekande. Skymningen närmade huset med jämna steg. Skymningens barn lekte kurragömma i potatislandet. De ilade som griskultingar på rymmen och skrattade förtjust i sina fuktiga tillhåll vaktande varandra. Deras skrik stegrade högre ju senare kvällen blev.
Skymningens mor lutade mot den urgamla granen vid huset. Hennes kjol bildade en lång, triangelformad skugga som nådde nästan till elstolpen mellan huset och bastun. Skymningens mor betraktade omgivningen med sina milda ögon. De såg allt, även flickan som vakade i vindskammaren och väntade att skymningens familj skulle bli färdig med sitt uppdrag. 
Spetsgardinen i fönstret var trasig och fladdrade sakta i vinddraget. Den hade sett andra tider, andra ansikten och allt behöll den i minnet. Som osynliga fjäll samlades fragment från svunna besvikelser och beröringar i spetsgardinens sirliga mönster och blev en evig gåta som ingen annan kunde lösa. Gåtan var för svår även för skymningens mor som ändå var en allvetare.
Flickan i fönstret väntade på fullkomlig skymning och skymningens mor visste det, därför stod hon stilla och lät sin skugga växa ända ut till vinbärsbuskarna. Flickan hade ett namn men skymningens mor hade glömt det. Sommarnätterna var ljusa, genomskinliga och flickan sprang barfota på byvägen, slokande, gräddvita rosor i håret, orolig som en osalig ande.
När skuggorna var tillräckligt långa och huset tyst som en grav öppnade flickan fönstret på vid gavel och klättrade till taket. Efter några försiktiga steg hoppade hon ner i det fuktiga gräset, direkt i skymningens mors famn. Flickan flydde ljudlöst till byvägen, hjärtat dunkande i halsgropen. Med fasa i blicken sneglade hon mot fönstret till föräldrarnas sovrum. Skymningens barn sprang ikapp med henne.
Den här kvällen var annorlunda. Alla visste om det, spetsgardinen och granen, skymningens mor och dimmans älvor, även den dumma byvägen visste det och då visste alla. Den vita rosen i flickans hår tappade några kronblad, doftens sötma dröjde kvar och letade sin väg in i hennes näsborrar. Doften försökte säga flickan någonting men hon lyssnade inte. Hon hörde musiken på avstånd.
Det var en annan doft som fångade hennes intresse. Zigenaren med sorgsna ögon som stod framför henne doftade höst och döda blommor, fara och kärlek. Dansen varade för evigt. Hennes bara fötter och hans blanka stövlar flätades samman. Skymningens mor iakttog förvånad när doften av döda blommor etsades i flickans medvetna så djupt att hon aldrig skulle kunna glömma den.
 

©Raakel Parveez
 

Det skulle ju kunna tänkas att vi firar jul helt i onödan. Har ni tänkt på det? Tänk om Jesus aldrig har funnits. Sådana hädiska tankar kommer över mig ibland. Kanske har han aldrig sagt att man ska vända andra kinden till. Få uttalanden har fått så lite respons för övrigt... Alltså föreställ er att allt är en bluff, för argumentationens skull. För 2000 år sedan satt en liten obetydlig man och funderade. Han ville inte vara obetydlig, vem vill det? Jag ska bli ihågkommen kanske han tänkte. Eftervärlden, tänkte han, ska få nåt att bita i. Medan han satt där i Jerusalem och grubblade kom en liten familj förbi. En man, en kvinna och ett litet nyfött barn. -Mitt barn, mitt barn, sa kvinnan. Det är ett underverk! Och vilken kvinna tycker inte det? -Det är det i sanning, höll mannen med. Detta hörde den fram tills nu obetydlige mannen, som ville bli ihågkommen av eftervärlden. Han gick fram till den lilla familjen. -Hör ni sa han, vad skulle ni tycka om att tjäna en hacka? De såg inte alltför välbärgade ut den lilla familjen nämligen. Var klädda i trasliknande kläder och hade lite bagage. Mannen som hette Josef och kvinnan som hette Maria gick glatt med på det. De hade inte ens någonstans att bo över natten. Mannen hyste in dem i ett stall tills vidare, han hade mycket att styra och ställa med nu. Han gick till den lokala teatern som just denna kväll uppförde en pjäs för nästan tomma hus. De gick utan vidare med på att, mot betalning givetvis, spela upp vad mannen än ville. "Inga orgier" var deras enda invändning. Mannen gav dem klädedräkter, guld, rökelse och fina oljor som de skulle låtsas ge till en familj i en lada. Det verkade ju inte särskilt svårt. De skulle låtsas att barnet i krubban var heligt på nåt sätt. Gärna lägga till lite om Gud och hans godhet. -Är det allt? undrade Baltazar som var gruppens talesman. -Säg att ni blev ledda till dem av nån helig fågel eller nåt sa mannen, och glöm inte att barnet är Guds son, kom så går vi. Nu var det så att skådespelarna var amatörer. De hade inte så lätt för att komma ihåg repliker eller regi. Därför tokade det till sig lite. Maria och Josef låg och kramades lite i ladan när männen kom. De såg förvirrat upp, med hö överallt och rosor på kinderna. -Vi har kommit för att helga barnet, sa Baltazar, och ge det gåvor för varandes Guds utvalda. Josef och Maria log mot varann. Jaså det var det här mannen menat! De skulle spela med för att göra kvällen lite roligare för de knasiga i staden. -Välkomna in! sade Josef därför. De tre männen gick fram till krubban där barnet låg och lade ner sina presenter. Josef tyckte det var tråkigt att de inte skulle få behålla gåvorna, men sådant var avtalet. De hade fått rundligt betalt ändå. -O stora heliga stjärna som ledde oss hit mässade en av de mindre männen med dov röst. -Stjärna? sa Maria. Det har regnat hela kvällen. Josef stötte till henne i sidan. -Fågel din dumfan! hördes en viskande röst från utsidan. Maria kände igen välgörarens röst och log. -Stjärna. Naturligtvis, sa hon ömt. Vill ni ha lite te? -Vill vi ha te? väste Baltazar mot dörren. -Prisa ungen och stick sen! svarade rösten. Mannen funderade på att ta ifrån dem gaget, det här gick inte alls som han ville. Plötsligt lyste den lilla familjen upp, liksom av ett sken, bakifrån. Männen drog andan, det var så vackert, nästan heligt. -Det brinner i höet! skrek Josef som fick baken svedd. Någon har handskats ovarsamt med rökelsen. Inom sig tänkte han: hur kan man låta knasbollar leka med eld? Elden drog folk till sig, man strömmade man ur huse. -Det är något heligt på gång borta i Betlehem, sa man. -Kom så sticker vi och kollar! -Ack, detta barn är Guds son! sa Baltazar och höjde armarna mot taket. Som höll på att ramla in, så han flyttade sig en bit. Josef och Maria började tröttna på alla människor som trängde på och ville se. Maria var trött och ville sova. Dessutom ville de släcka elden, det började bli djävligt varmt. -Vad sa du? sa Josef. Vem son? -Guds son. -Var? -I krubban där. Josef började skratta. Han ramlade omkull i höet och höll sig för magen. Han skrattade så han knappt kunde andas. Maria log. -Nu har ni allt fått saker och ting om bakfoten sa hon, fortfarande leende. Hon tänkte att mannen som gett dem pengar måste ha hittat de allra knasigaste av knasiga för denna lilla föreställning. -Vi går... de andra två männen ryckte Baltazar i rocken. -Nej! Först ska vi visa vår aktning för Guds son! Han knäböjde. Josef, som hade rest sig, torkade ögonen. -Jag vet inte vad som är meningen med det här men ni har blivit felunderrättade. Det är inte Guds son i krubban där. Det är min dotter!  Men lögnen hinner till Bagdad och tillbaka innan sanningen funnit sina sandaler. Så kanske det kom sig. Alltihop... 

© Monica Rolfner 

Hurra för män som gillar mulliga kvinnor! Som tycker det är mysigt med lite att ta i. Som inte har några problem med lite tutthäng, stor rumpa, oplatt mage eller lår med celluliter. De som har förstått att kroppen inte är ett tecken på hur kvinnan är som älskarinna. Som uppskattar egenskaper som humor, ärlighet och intelligens. De finns. Jag vet, för jag har frågat runt lite. Vissa anser till och med att det är slöseri med tid att jaga runt med rakhyveln och vaxet efter "generande" hårväxt. "Ser ut som en plockad kyckling och det sticks" var en kommentar om en rakad sk bikinilinje och lite till, och vem tycker det är sexigt?! De är inte attraherade av trådsmala nedbantade modeller. (Som förvisso kan vara både intelligenta och ärliga, men det är inte dem den här krönikan handlar om.) Det finns alltså hopp för oss medelålders mullisar också.
Nu talar jag förstås inte om fjortisar (mental eller verklig ålder) utan om mogna, vuxna män. Ibland kan man ju bli lite desillusionerad. 
Media framställer det som att alla män bara gillar smala unga tjejer med brösten pekande mot Vintergatan och noll kroppsbehåring. Att de bara bryr sig om hur en kvinna ser ut, inte vad hon har i huvudet. Och visst finns det män som bara vill ha en kvinna för att imponera på de andra hannarna, och det gör man med en vacker kvinna inte med en liten tjockis. Tror den sortens män och har troligen rätt eftersom de umgås med likasinnade. Tänk vad de missar mycket!
Med kvinnor är det annorlunda. Det är ett känt faktum att vi ofta faller för regissörer, konstnärer och författare, män med lite insikt och djup. Åtminstone i sina verk... Helt oavsett hur de ser ut. Och de flesta av oss har faktiskt ett rätt ordinärt utseende, och vi är vanligtvis inte så himla kinkiga. Ett härligt leende och humor räcker långt. 

© Monica Rolfner.
 

John Grey är en amerikansk psykolog och författare som tagit upp detta med skillnaden i mäns och kvinnors språk, i ett antal böcker. Vissa tycker inte alls om hans teorier medan andra gillar dem. Ungefär som med allt annat alltså. Han tar ett exempel med paret som är ute och åker bil. Kvinnan säger “Åh vilket mysigt värdshus...” Mannen håller med och kör vidare. Vad kvinnan sa var att hon ville stanna till och kanske äta en bit på det mysiga värdshuset, mannen hörde bara exakt vad hon sa och la inte till nåt. Detta enligt John Grey alltså. Han har också en teori om varför män inte gärna frågar om vägen. Det var inte så bra att behöva göra det när man levde i grottor och skulle hitta hem med bytet. Fanns det för övrigt nån att fråga..? Detta hävdar han, lever kvar.
Men det är en sak jag vänder mig emot. Inte att män och kvinnor uttrycker sig olika, men att kvinnorna i hans exempel alltid ber männen gå ut med soporna. Ursäkta mig, men varför gör hon det? Är hon hans mamma? Kan han inte själv se att det är dags att ta ut påsen? Det är att idiotförklara mannen. Och “mammifiera” kvinnan. Det gillar jag inte! Har en väninna. Hon skriver upp vad hennes man ska köpa. Toapapper, vitpeppar, ketchup, mjölk (mellan), sallad (isberg, fråga någon), morötter, äpplen (gröna) torskfiléer. Så kan det se ut. Jag tycker det är helt otroligt. Både att hon förutsätter att han inte vet vad isbergssallad är och att hon skriver listan. Och att han går med på att hon bestämmer till punkt och pricka vilka inköp som ska göras. Varför går han med på det? Lathet, husfriden, vana? Vad vet lilla singeljag om det, men så skulle inte jag vilja ha det i ett förhållande. Usch. Hon omyndigförklarar honom och han låter det ske. För om han gör som hon säger kanske han får  ta en öl med kompisarna på fredag…

© Monica Rolfner
 

Tillägnad Johan som vågade stanna!

Pojken har inte träffat hennes föräldrar ännu. Själv kommer han i från en borgerlig, konventionell familj med militära anor och gammaldags värderingar! De är båda mycket unga och oerhört förälskade. Men detta är första gången han skall övernatta hemma hos henne!

Flickan var mycket klok och såg först till att de kom sent hem, och vidare att de skulle övernatta i gäststugan.
Pojken hade inga invändningar och efter en sen kväll kröp de i säng i den lilla stugan på gården Flickan föll i sömn fram på natten, men skakades vaken av en darrande pojke.
"Vakna...det var ett spöke i fönstret!"
De hade visserligen tagit en öl eller två men det hade bara gjort flickan sömnig, så hon mumlade något lugnande och försökte somna om. Pojken insisterade: "Ett vitt ansikte pressades mot rutan!"
"Somna om, "mumlar hon mellan sömn och vaka. Han suckar och lägger sig till rätta. Så hör han plötsligt en svag sång och hoppar ur sängen och tittar ut! På poolkanten sitter en stor vit figur och sjunger. När han kommit över den första förvåningen ser han att det är en spritt naken kvinna. Nu skakar han liv i flickvännen och viskar: "Det sitter en naken tant på poolkanten och sjunger`"
"mm...det är bara mamma!"
"Din mamma???"
"Ja ..när hon är deppig och full sjunger hon så där!" Men...vi kan väl inte låta henne bara sitta där ute.....naken ?" Flickan förstår nu att här blir det ingen sömn förrän den orolige blivit lugnad:
"Vad sjunger hon? "Pojken" lyssnar så gott han kan.
"Något om en grå liten fågel..."säger han till slut tveksamt.
"Ferlin..en döddansares visor "säger flickan och tillägger bestämt att "det är ingen fara, inte ännu. Men hör du nåt om Dödens 
ängel, så väck mig?"
"Dödens vadförnågot?"
"Ängel: Av Wallin".
Pojken lägger sig tillrätta igen och undrar hurdan hennes familj kan vara. Då hör han genom fönstret:
"då stannar dansen
då sänkas ljuden
då vissnar kransen,
då bleknar bruden."
Han skakar henne igen: "Är det den här om vissnade kransar?"
Shit! Hon flyger ur sängen ,ut genom dörren och väser: "Nu är det natti natti, mamma! " varpå kvinnan som övergår till deklamation,
kramar om henne och säger "Jag vet inte vem som är bäst, Tegner eller Wallin! Vad tycker du?"
"Att du ska gå och lägga dig....det är snart morgon och vi behöver sova här inne!"
"Vi! Har du en gäst! Det vore trevligt att få hälsa"....
"Mamma..du har faktiskt inga kläder på dig, vi tar det i morgon"
Vänligt men bestämt lotsar hon den nakna kvinnan uppför trappan och in genom dörren!
Sedan får pojken äntligen sova:
På morgonen när ungdomarna infinner sig till frukost möter de en skäggig man i dörren, och pojken tar artigt i hand.
"Så trevlig att få träffa Pias pappa!"
Den skäggige sträcker fram sin hand och ler mot pojken.
"Kaj heter jag, skrattar han, och jag bor här jag med, men är inte Pias pappa... jag har bara varit gift med hennes mamma!"
"Du sade ju att han var skäggig" viskar pojken till flickan när de fortsätter uppför trappan!" Det är alla här" svarar hon lite smått irriterat och fortsätter in på väg mot köket. I dörren blir de nästan nersprungna av två jättehundar (åtminstonde tycker pojken det då) åtföljda av en liten spaniel på korta ben! Pojken hejdar sig ängsligt ett ögonblick ock säger: "Kan ingen ropa på dem?" Flickan svarar: "Ingen större ide....de skulle ändå inte lyda......här tror vi på fri hunduppfostran!" och knuffar in honom i hallen!
Där måste de stanna upp, för där är för tillfället fullt av folk, som debatterar något på olika språk med viftande armar.
"Var är din pappa?" viskar pojken lite försynt. Flickan pekar på en öppen dörr till höger ur vilken man hör en dånande mansröst på klingande norska citera Bibeln, närmare bestämt Uppenbarelseboken! 

Pojken kliver fram och tittar in genom dörren, som visar sig gå till toaletten! På den sitter en ännu skäggigare gubbe än den förste och slår ut armarna i ett våldsamt kroppsspråk som gör att han ser ut att ha problem med att hålla balansen.
"Pappa" säger flickan till den skäggige. "det här är Johan! Min nye pojkvän!"
Den skäggige lyser upp!
"Så trevligt" myser han och sträcker ut sin hand, ock den förskräckte pojken tar ett steg in på toaletten och skakar den!
De andra fortsätter sitt samtal, men flickan föser pojken ut mot köket. Han viskar tyst till henne: "Sitter ni alltid med öppna toalettdörrar här?" Medan hon lyfter ner tre katter från köksbordet svarar hon lite tankspritt:
"De måste äta här uppe ,annars tar hundarna allt! Toalettdörren? Stänger vi den hör vi ju inte vad som sägs här ute!"
En gyllenbrun indier på väg till arbetet tittar in i köket och ropar "Ska du också flytta in?" Pojken rodnar djupt och flickan svarar raskt; "Han hälsar bara på"
En mörk vacker flicka kommer gäspande ut i köket och flickorna kramar om varandra. "Min storasyster" presenterar flickan. Pojken ser på dem...den ena nordiskt blond....den andra så sydländsk med sina mörka ögon. "Ni är inte ett dugg lika" säger han. Flickan svarar förstrött att det kunde de ju inte vara när de inte är släkt. Pojken som börjar bli lätt förvirrad avstår från att försöka reda ut begreppen. Tills en annan dag!
"Var är din mamma, "frågar han till sist...mera för att ha något att prata om än av någon önskan att se hur nattens nakna Ofelia
tar sig ut vid frukostbordet.
"Efter en sådan natt så sover hon nog hela dagen, "svarade flickan glatt och bredde en ostsmörgås. "Te eller kaffe?"
Hon sätter fram alla tillbehör, och till sist har sorlet i hallen avtagit...alla ger sig av till sina arbeten! Hon ler mot honom och säger: "Där ser du.....vi är en vanlig familj som alla andra!"

© Tintomara

Du behöver inte oroa dig mera nu, för huset kommer att vara utrymt i god tid tills ni kommer tillbaka från bröllopsresan! 
Jag har packat mina och barnens saker, och i går gick flyttlasset till den där lilla tvåan i Rinkeby som du ordnade åt oss. Ja jag vet att det är svårt med bostäder här i stan, och du har ju rätt i en sak: om 10 år är det nog bara jag och Lilleman kvar, och vi kommer ju inte att ha råd att betala någon hög hyra. Efter 20 år som hemmafru får jag väl ta det arbete som erbjuds. De lät inte så positiva på arbetsförmedlingen, precis. Trots att jag visade vilka fina servetter jag kunde bryta och hade med mig några foton  ifrån våra representationsmiddagar.
Naturligtvis förstod jag vad din advokat förklarade för mig. Ett äktenskaps förord som jag själv skrivit på ger mig ju inga rättigheter att ställa anspråk på vårt hem. Det är ju bara du som har haft inkomster de här åren. Själv har jag ju gått här hemma och haft det bra med  våra barn, alla fyra, och dina jakthundar som jag avskytt, men som du sade:  att ta hand om dem  är väl det minsta man kan begära av någon som  bara latar sig hela dagen.
Dina kläder behöver du inte oroa dig för: jag skänkte bort dem till Frälsningsarmen och du må tro att de blev både glada o förvånade. De  där svindyra skorna som du fick handgjorda i Italien och var så orolig att du inte kunde hitta: du kan sluta oroa dig nu, för jag har sparat dem här åt dig. För att de inte ska komma på avvägar har jag spikat fast dem i parketten (ja just det: den specialbeställda) med så många spikar jag orkade slå i.
Minigrävaren som var här i dag råkade backa en bit in i din vinkällare, men var inte orolig. Inte en flaska har gått till spillo! Jag lastade dina dyra årgångsviner i bakluckan på volvon och ställde mig utanför systemet här i min nya förort! Du anar inte hur många människor jag gladde. Folk är verkligen tacksamma när de får något gratis! En del gamla vinalkisar fick nästan tårar i ögonen när de fick syn på etiketterna!
Så grävmaskinen kunde röra sig fritt när vi grävde upp hela tomten med min fantastiska rosenträdgård och allt det andra som jag skött om i så många år. Kyrkoförvaltningen blev så tacksamma att det nästan var pinsamt när jag donerade växterna: de fick för resten  party  tältet med till sina loppmarknader, för du och lilla frugan får nog arbeta hårt några år innan ni kan ha någon representation i den här trädgården. Men visst var det fint tänkt av mig att hon  skulle få börja från starten med något eget? Så här unga kvinnor kan vara lite känsliga när de är fru nr två.

Pojkarna är ju i puberteten och det är en orolig ålder, så när de började intressera sig för  kemi och pyroteknik måste jag  ju uppmuntra dem. De har ju ingen manlig förebild längre, så då får jag göra mitt bästa. Ock kan du tänka dig: de har klarat att bygga en bomb som blåste ut hela gillestugan med jaccuzi ock allt! Helt och hållet själva! Jag tror att de hittade receptet på Internet! Är du inte stolt över dem?
Försäkringsbolaget vägrar visserligen att betala ut ersättning under nuvarande förhållande, vad de nu menar med det, men vad betyder det när du har så duktiga pojkar?
Tro nu inte att jag plågade Hunter  innan han dog: Visst inte: han och de andra  hundarna  avlivades smärtfritt hos en veterinär. Att jag hängde upp honom i lampkronan var bara ett practical joke.du har ju alltid sagt att jag saknat humor! De övriga gick direkt till kremering. men min omtanke om dina känslor för din favorithund gör att jag trodde du ville begrava honom  själv när ni kommer hem.
Jag är ledsen att behöva berätta att Junior har kraschat  Camaron, men huvudsaken är ju att han själv mår bra. Det var något om försäkringen där med......:du förstår det var jag som lånade ut bilen till honom. Jag vet ju att han bara är 15, men trodde inte  att en liten övningsrunda i kvarteret skulle vara så farligt! Han körde rätt in i Von Scnells garage, men jag sade att du tar itu med det när du  kommer hem.
Anneli och hennes gäng var ute med båten i helgen och kan du tänka dig vilken otur de hade: Någon hade borrat små hål i botten så att när de kom ut på djupt vatten så sjönk den! Vilka vandaler det finns! Men var inte orolig: den ligger på väldigt djupt vatten så den ligger inte i vägen för någon. Jag hade instruerat Anneli om flytvästar och räddningsflotte innan de åkte, som tur var .Men flickan var ledsen, förstås.
Som tröst fick hon ge bort din gamla motorcykel till sin pojkvän.(Den där som är veteranklassad och  som du aldrig haft råd att använda) Hennes nya gäng är väldigt roade av sånt. Jag vet ju nu att jag inte hade rätt att skriva ditt namn på gåvobrevet, men killarna verkar reko. De kallar sig för Änglar: ja det står till och med så på deras skinnjackor, så de är säkert resonliga ifall du vill ha tillbaka hojen..
Gamle majoren i huset intill har gått ock polisanmält dig för att hans feta siames rymde en gång för mycket! Jag berättade väl att jag lät hundarna få honom till sin sista måltid ? Ni var ju bittra fiender förut så det spelar väl inte så stor roll?
Din nya  lilla gumma slipper kattpiss i alla fall.

Hoppas ni har haft en trevlig och lugn resa.
MVH  Din första hustru

© Tintomara

Med uppspärrade ögon försöker jag tränga blicken genom mörkret och järngallren. Kämpar för att komma upp. Måste få luft. Stanken av urin, blod och svett är övermäktig på golvet. Det enformigt höga ljudet spränger i mina öron. Försöker skaka bort den som ligger på mig. I en kraftansträngning forcerar jag mig upp på skakiga ben. Den livlösa som låg över mig pressas sönder mellan min och en annans kropp. Dess lungor brister och det varma blodet sipprar längs min sida. Drar efter andan, sträcker på halsen för att finna luft i trängseln. Alla de andra kämpar liksom jag. Blodet pulserar i ådrorna. Försöker svälja. Tungan ligger som ett torkad tistel i min mun. Behöver vatten. Irrar runt med blicken, strävar efter att fokusera på något, men det finns inget runt mig jag vill se. Alla de andras blickar är lika förskrämda och tomma som min egen. Sluter ögonen och koncentrerar mig på att andas. Det är det som håller mig vid liv. Anstränger mig för att hålla balansen och behärskningen. Ska inte falla ned till de som är evigt förlorade. Ett snedsteg och jag blir nedtrampad likt de jag själv står på. Lutar mig mot det kalla järngallret och sträcker ut tungan för att fånga de frusna regndropparna som fastnat på det.
Det skakar till och blir total tyst för ett ögonblick. Sedan hörs steg utanför. Gallret som pressat mot min sida försvinner, min balans likaså. Försmäktad tippar jag ut och landar hårt mot betonggolv. Hör hur något knäcks och en hettande smärta stegrar sig i ett av mina främre ben. Blodet i ådrorna håller på att sprängas och med uppspärrade ögon försöker jag se vad som händer. Försöker tänka klart... måste komma på fötter igen. Kämpar och lyckas stappla mig upp på tre ben. Mina ögon skuggas och en mörk siluett uppenbarar sig. Den lutar sig fram och våra blickar möts flyktigt. Sen ser jag järnröret som ofördröjlig höjs. Faller. Det bränner och jag kan inte komma på fötter igen. Smärtan i benet känns inte längre. Ligger på sidan när slagen överöser min kropp. Kan inte röra mig längre. Känner kall betong mot min tunga och smaken av blod fyller min mun. Med vidgade ögon ser jag kättingen runt mina bakben i samma stund som jag höjs över marken. Ett borrande ljud trycker mot mina trumhinnor. I samma stund som det upphör lossar kättingen och jag dundrar åter ned i betongen. Nu känns det inte längre. Det sista jag ser är din blick.

Den korpulente mannen kommer in på kaféet med beslutsamma steg. Innanför dörren stannar han upp för att ruska av snön från den mörkblå överrocken. Därefter suckar han, ser sig irriterat omkring och tar av hatten. Sedan tågar han bestämt fram mot disken och deklamerar med mörk stämma:
"Har ni möjligen semlor på detta konditori?"
Bakom disken står en nätt kvinna i blå- och vitrandigt förkläde som svarar leende:
"Ursäkta herrn, men ni får invänta er tur. Slå er gärna ned på stolen så länge!"
Kvinnan återgår till kunden som hon expedierar. Småpratande skrattar hon medan hon slår in tre gröna bakelser av marsipan. Hon blåser undan några ljusa hårslingor som slitit sig från knuten och fallit ned i hennes ansikte. Efter att hon tagit betalt och önskat kunden välkommen åter vänder hon sig mot mannen i den blå överrocken och frågar glatt vad hon kan hjälpa till med. Den kraftige mannen reser sig besvärat upp, går mot disken där han lutar sig fram och säger pompöst:
"Har ni några semlor här?" utan att invänta något svar fortsätter han bryskt:
"Det ska vara de exklusivaste och dyraste."
Kvinnan bakom disken försöker dölja ett skratt och svarar med ett strålande leende:
"Jasså, ska de vara dyra också?"
"Om de är exklusiva måste det kosta", hugger mannen av irriterat.
Den nätta kvinnan säger då att alla semlor faktiskt kostar lika mycket, men föreslår kvittrande:
"Om du vill ha dem exklusiva kan jag pynta dem med lite strössel för att piffa upp dem."
Nu frustar mannen till och ser sig skruvande omkring. Han är högröd i ansiktet av ilska, men lyckas hålla behärskningen.
"Jag tar fyra vanliga", lyckas han lågmält fräsande få fram samtidigt som de runda fingrarna fumlar efter plånboken.
Kvinnan vänder sig om, packar kvickt ner semlorna i en vit kartong och knyter ett rött snöre om dem. Efter det snor hon åter runt och överlämnar paketet till mannen som betalar med jämna pengar.
"Tack och välkommen åter!" hojtar hon efter honom.
Han reflekterar inte över det utan smäller igen dörren med en skräll bakom sig. Samtidigt som dörren dundrar igen snubblar mannen till och vacklar omkull. Hatten far av och det tunna vattenkammade håret ställer sig ut i en båge från skallen. Kartongen med semlorna ligger tillknycklad under honom. Han försöker komma på fötter när kvinnan från konditoriet skyndar sig ut för att hjälpa honom upp. Rytande schasar han bort henne.
"Försvinn härifrån eländiga kärring!"
De nyss så glada ögonen blir sorgsna och leendet stelnar. Hon lutar sig ner och hjälper honom upp samtidigt som hon tittar mot hans rödsprängda ansikte i ett försök för att få ögonkontakt. Mannen märker det inte. Han viftar, svär och hyttar åt henne medan han skyndar sig bort med bestämda steg. En kort stund tittar hon efter mannen och skakar sedan sakta på huvudet innan hon går in igen.
Muttrande fortsätter mannen gatan fram med resoluta steg tills han svänger in och öppnar dörren till sin port. Mödosamt går han upp för tre marmorgrå trappsteg och trycker på hissknappen. Kvar på knappen gapar en vit ring av grädde från hans tumme. På väggen ovanför hissen far hans ögon i vanlig ordning förbi devisen: "I varje människa finns något att älska." Den går knappt att tyda längre. Damm och snus som kluttats fast döljer delar av budskapet. Om man inte sett texten innan står det att "varje människa finns".
"Förbannade klottrare", muttrar han för sig själv medan han går in i hissen och trycker kraftigt på knappen som det står två på.
I hissen knäpper han upp överrocken för att få fram nycklarna som hänger i ett grönt snöre kring halsen. Väl inne i tamburen kränger han av sig rocken och kliver ur de svarta stövlarna. Muttrandet förändras till ett mumlande medan han klär av sig. När han går in i köket övergår mumlandet till ett trallande samtidigt som han öppnar kartongen med de krossade semlorna. Med hatten på rumlar han förväntansfullt in sovrummet. Där sätter han sig på sängen och slafsar leende i sig semmelröran.
Samtidigt på konditoriet tar expediten i det blå- och vitrandiga förklädet sin efterlängtade kaffepaus. Hon går in i fikarummet, sätter sig ned och låter händerna vila i knät en stund. Huvudet lutar hon mot bordsskivan för att ge pannan svalka. Efter någon minut reser hon sig upp och sträcker på kroppen. Därefter hämtar hon snabbt en semla och lägger den på ett fat med dekor av lila violer. Plötsligt stannar hon upp i rörelsen för ett ögonblick och ser mot semlan som ligger på fatet. Det glimmar till i ögonen och mungiporna dras uppåt medan hon häller brunt strössel över den gyllenbruna fettisdagsbullen och säger skrattande: "Exklusivt!"