pinkrose1back

Rådjuret

småsömning veteåker
hälsar oss god morgon
nickar mot
skuttande småben
nattvinden fördubblar
våra leenden

som ur en saga
glittrande
i den svala morgonen
möter vi hennes mörka ögon

liten hand
i min

I vallmons innersta

inne

längs in
i vallmons innerst
lägger jag mitt
lätt blödande hjärta

där bor tröstens
modets
kärlekens gudinnor
lutar mitt liv
mot kronbladets
sammet
leendet kommer
i gryningen

Vågorna

vågornas lek med sanden
formar önskningar
lyfter i diset

smyger in i handen

öppnar ditt svältande bröst
ger plats för löften
fyllda med längtan

en viskande röst

Maria Magdalena

i mitt äppelträd
växer en ömhet
inte olik Maria Magdalenas
kärlek

en önskan att få
smeka
en vilja att leva
nära
utan blinda händer
som skär djupt
i barken

under äppelblomman
bor en längtan
inte olik Maria Magdalenas
passion

ett begär att ge

allt

Drömmen

Hösten har tänt lampor i träden.
och vi bär på en dröm,
som lövrikt
faller mot nattens sena timmar.

Sover du?

Har drömmen stigit ner?

Lagts in under ditt huvud,
som en sten för vila;
en inre önskan
som blir född
eller ett barn
som vill hälla din hand.

Josef berättar.

Frimodigt klär drömmen av sig.

Kläderna blir vredens slitna mörker
i den redan uppgivna natten.
Kärvarna bugar mot gryningen
och universums himmelsljus
slår glöd i den heliga texten:

som ett nytt sätt att se,
som ett nytt sätt att vara.

Ett annat sätt att öppna
dörren till änglarnas mark:

till människorna som lyser,
till de redan förbigångna
eller alltjämt osedda.

till de välartades bugningar:
de uppbundna, självgoda. insiktslösa,

Eller se
de motspänstigt starka:

likt torkade musselskal.
med protestens vrede, samlad.
som en brinnande pärla i natten.
eller,
som en mättad saltvind från havet,
starkt rykande med klar blick.

Nu,
är tid att mötas
då drömmens röda kärvar glöder,
mörker kan skingras
på redan uppvärmda stränder,
tid kan återfås.

Höstens lampor,
en insiktsfull aning
om ljusets natt och morgon,
en värme, trösta och vila
för de sann orden.

1 Mos 37:6-9

En sommardikt

Sval sommar vilar i öppna gläntor.
Just frilagda växande ytor för att möta fågelns sång,
och grönskans vinge, som lyfter genom ögon
i ett alltmer stigande, pulserande ljus.

Daggkåpan frigör en inre spänning,
sina blad med droppar ur morgonens glas.

Maskrosen blommar ut, som dun över vindens bord,
medan kirskålen lägger frodigt fuktiga dukar
vid sommarhagens vattenflöde.

Jag äger ett språk, ett grönt språk.
Det är sommarens ord, som kommer med
bländvarmt gräs och heta ljusvarma blad
under julimånads dagsljustorka.

Marken skriver öppna, tillgivna brev.
Och jag läser blåklockans svala, blå konsonant
medan träden ristar med savens finger
under sträv, tålmodig bark. Och pilsnabba svalor,
dansar, som mjuka vokaler mot tonande fjädersky.

Det gröna, ljusa sommarspråket
hänger lövord på vindens varma stråk.
Och låter djupa sjöar tala
med ett djup av himlens tillit.

©Hans-Evert Renérius

Septemberhöst

Någon river lövens fäste.

Någon har tid
Att se längre, vidare, högre,
Mellan stam och gren.

Öppningar mot ljus, vidare ytor.
Sjöns ovala ansikte kommer nära;
Som kärlekens vinge,
Då den ivrigt lyfter
mot fri horisont.

Och de nyvigda
Ser in i varandras ögon,
När hösten befriar:
Den nya dagen har börjat.

Någon kramar vindens fingrar.

Är det DU?

Den bedjande snön

Plötsligt, om morgonen
stod han lutad mot himlen.

Ansiktet vänt mot ett yttre ljus.
Som om himlen fanns,
där ovanför i en nära rymd.
Snöryggens kotor
sammansmälta utan smärta.

Ögonen sökte sig uppåt,
som en fågels vingpar,
med fjädrande lätthet;
bakåtlutad mot Guds ansikte
i den lätt regnfyllda natten.
Sedd i en långsamt helig rörelse,
då natthimlen öppnade sig
mot ögon av kork och kåda.

Snöns töliv pressades samman
i vita, runda block,
och fogliga flingor
blev allt större bollar
i nerkylda händer.

Under nattens djup kom änglar
och fäste vita, ljusa drömmar
på det mjuka, fuktiga bröstet.

Och allt vändes
till sin motsats,
som när ett barns små, varma fingrar
rullar snön
under ivrigt blossande kinder.

Plötsligt, om morgonen
stod han lutad mot himlen!

Mer äpplen

Vi tar lite mer äpplen och häller i mer vin i glasen. Jorden är mörk och mustig och nu står solen högre, mina tankar är långt borta och ditt nackhår är det enda som finns nu. Röken från elden ringlar, reser sig upp, rakt upp i luften, det blåser inte nu men stammarna på olivträden är knotiga av vind som blåst i andra tider. Gräset är gult och torrt, det är vinter, en mörk profil, höga kindknotor, blicken tar det den vill, jag tar din nacke och dina axlar, dina händer, du tar mina armar och min midja, mina villiga höftben.

Åtrå

Åtrån säger ögon, säger blod, säger ord, säger färg. Åtrån säger sand och sol, en lång utdragen sol, en sol som genomtränger allt, en sol som släpas över en lång strand, en sol som dras ut över sand, en sol som läggs som en linje mellan hav och himmel, som en lång utdragen blick som letar sig djupt in. Åtrån säger man, säger kvinna, säger en man med stark och lång sol i ögonen, sol över kroppens sidor, sol i armhålor, över axlar, sol i den mjuka kurvan vid fotvalven. Åtrån säger ögon som följer kroppens linjer, ögon utefter ryggens sträckning, långa ögon, djupa ögon, eviga ögon. Åtrån säger ögon utan återvändo, säger ögon och drar dem med sig ut i havet. Åtrån säger svindel säger vatten säger ögon, säger regn. Åtrån säger fötter mot dagg, säger fötter mot sol och ljus. Åtrån säger sol som släpar oss bortom, säger det som rinner, smälter, förvandlas, fuktas och försvinner, i vatten, luft och sol, i mossa, dagg och regn, i vatten som föddes förut och som kommer att födas sen, för alltid.

I ett ögonblick

Mina tankar är spända som fiolsträngar, de studsar ut vid tinningarna. Hjärnan ritas med kol och faller ner, studsar mot bröstkorgen och hamnar på golvet, du tar min midjas villighet och lyfter mig mot din kärlek, du lägger mig över dina varma axlar, korridoren är lång och det är högt till de skärmlösa glödlamporna. Skiffertak och tegelväggar syns utanför glasrutor, himlen är ett segel, molnen speglas mot marken, vinden drar flyktigt genom dina ögon, jag lyfts in i dig, in i vinden, in i molnens rörelse, du stjälper ut dina ögon över mig, vi möts långt innanför allting som finns utanför.

Ganska länge sen

Frön, fruktkärnor, skrynkliga vinteräpplen, ett skärbräde, en kniv, ett nybakat bröd gräddat i stenugn. På golvet ligger ved och halm, ett citronträd lyser på gården, elden brinner i stenugnen, fönstren har glasrutor som är något matta med sprickor. Vintern andas igenom dem och dagarna är höga och klara, molnen vita och vindarna kyliga. Olivträden dignar av bördor och andedräkten målas i luften. Sen äter vi grillade sardiner, röda små äpplen och bröd vid elden, rödvinet släcker törsten efter den vita och lite salta färskosten. Händerna har röda ristningar efter tistlarna, kinderna blommar, röken lägger sig i håret och ögonen söker sig till bergen vid horisonten. Dagen har knappt börjat.