Vintergatan passerar 
genom mitt bröst 
ikväll 

svidande med 
pulverkorn av 
saknad 

i dess framfart 
rubinröda kratrar 

någon simmar 
ensam i det 
blanksvarta 

njuter av 
stillheten
 
 
 
 

Lilian Rosenberg ©

Morgonstund i lusthuset

flädern i slutblom

till en kakafoni av fågelsång
 

Så hördes duvornas mästerliga kutter

och berörde mitt väsen 

genom alla dess tidsåldrar
 

Sorgen och längtans djupa sång
 
 
 
 
 
 
 
 

Lilian Rosenberg ©
 
 

Så på natten vaknade hon 
hjärtat var omslutet 
av en tunn hinna eld 
som sökt sig genom 
pansaret 

någon har viskat 
kärleksord 

innerlig gråt i mörkret 
strax före gryning
 
 
 

Lilian Rosenberg ©

Sliter tag i de stumma väggarna 
hugger ned det insprängda dolda 

rasar med kniv mot ihålighetens 
monster 

river gravstenar över hela fältet 

skriker ord med drakars tungor 
bränner eldar vid bäckars stränder 

den djävla sorgen måste fram!
 
 

Lilian Rosenberg ©

I utkanten av min förmåga att nå 
på gränsen till min verklighet
ständigt förlorad och återfunnen

känner i jaget vågors uppdämda värme 
omärkligt rullande in över förtorkat land 
sköljer in över mina törstande marker 

på gränsen för mitt ögas möjlighet
vid gränsen till ett främmande land
en dröm utan begär - en dröm i en dröm 

en skepnad knappt skönjbar i tankens bild
skygg och otydlig - visar inte hela sitt jag
blir en del av min inre tillvaro i detta nu

mitt varande växer i närvarons yta 
utan att veta dess innersta mening
i detta finns jag  nu och för evigt

med olika ansikten vända mot ljuset
skilda världar men ändå två av ett 
i en väntande stund som inte blivit till
 

Levandets sinande låga
en ljuskärve bland tusen åter
ett pärlband av brinnande liv
ett ändlöst flammande hav

Född till att dö 
saknaden av att bli förlorad 
var dag ännu ett steg närmare 
det stundande slutna mörkret

Dör en dag i taget
med livets blanka ögonspeglar 
mot min försvinnande levnad 
lämnade ett tömt livsrum

Varandets obrutna cirkel
genom mörker mot spirande ljus
mot bländande nyvaket äventyr
till en oskriven livets första sida.

Vaknar ur nattens dvala, ur sömnens egen värld,
med bilder av din närhet och värmande äventyr.
I en bävan för att du bara skulle vara 
en saga en dröm,
ser jag ditt ansikte i min inre bild, ditt leende lyser kvar.

Så kan jag med öppet hjärta möta ännu en av livets dagar, 
i förvissning om att du är här med mig i en tid som är vi.
Vi talar kärlekens språk med ord hämtade ur hjärtats gömslen,
orden som länkar samman hjärtans längtan till en enda puls.

Vad är du för väsen som osynligt har belägrat mitt jag?
vad är det för känsla så ofattbart mäktigt och ogripbart stor.
Jag tvekar jag vid den gyllene porten till ditt paradis,
fjättrad vid ordens fängsel, vid trappans första steg.
 

Min isblomma i din sköra vinterskrud,
innesluten väntande i din varma lyster.
Frusen till vilande vintersömn, 
väntande vårens tinande fingrars beröring.

Fastfrusen och stelnad av köldens andedräkt,
av vardagens isande kalla vindar.
Fängslad av dagens knastertorra karga verklighet
i en längtan att spränga sina fängslande lager.

I en läkande livskraft smälter jag isens fängslande skal, 
med mina varma andetag mot dina frusna stänglar.

In till dina vilande innersta röda kronblad,
andas jag liv och lust till dina slumrande väsen.

         jag minns min tid hos bladen
         din blommas ljuva doft
         jag minns den varma solen
         och stjärnors fagra stoft
 

         jag minns mitt fall mot jorden
         den strid som mörkret vann
         jag minns min flod av tårar
         den dag då du försvann
 

         jag ser din kropp bland molnen
         din kärleks gren så späd
         jag är en frukt som fallit
         från livets vackra träd
 

         din skönhet är solen om våren
         så fåfäng att fånga med ord
         din själ är en underbar blomma
         som sprungit ur kärlekens jord
 

         din hand är som molnen där ovan
         en ömhetens stig utan slut
         din hud är som sommarens nätter
         som rosor som just slagit ut
 

         din blick sjunger sånger om havet
         om hoppets förlovade land
         din längtan är slumrande vågor
         som avtryck i minnenas sand

         när allt som jag sagt gått förlorat
         när allt som jag gjort blivit stoft
         när höstlöven fallit från himlen
         och blandats med blommornas doft
 

         när minnet av solen förbleknat
         när tystnaden blivit min sång
         när dagen har kastat sin mantel
         och ersatts av natten så lång
 

         när stjärnornas glans har försvunnit
         när mörkret har slukat vår jord
         när vågorna slutat att viska
         minns då min stora längtans ord
 

                jag vill ha dig
                      bortom dagen och natten

         ditt stjärnljus har lämnat mitt hjärta
         din låga har falnat och dött
         din fägring har flytt mina tankar
         har lämnat mig sargad och nött 
 

         min saknad har svalt mina sånger
         min smärta har dräpt mina ord
         mitt mörker har blivit min frände
         jag söker tröst vid glömskans bord
 

         din smekning fick jorden att rämna
         din värme blev diktarens fall
         din hud gav mig doften av sommar
         nu väntar en vinter så kall

Kan du känna min själ 
När den vidrör ditt hjärta 
Skrider mot ditt inres trädgård 
i sommarskrud 
Du möter mig vid grinden 
Skall du släppa mig in 
 

Som en flod fruktar fullmånens makt 
Men ändå vill sluka den 
Är mitt steg mot din famn 
 

Ömhetens blomster 
omger min längtan 
Kärleksfullt strör jag värmen 
Från min hand 
Över din skönhet 
 

Med viskande ord 
Likt nyfödda ur skymningen 
Sjunger mina läppar 
Jag älskar dig! 
 

© Maria Schönning 

Om i skuggan 
din egen uppenbarelse 
du ser 
Din existens skarpa kanter 
Skuggans buffliga strävan 
ett envist brinnande ljusspel 
av kamp i mörkret 
 

Trodde du speglade lugn 
men ögonen besitter 
otämjda vilddjur 
Mötet med din egen 
utsida, okänd för synen 
 

Du hade illusionernas skratt 
Eftertankens syrliga karameller 
fräter på självbildens orubbliga 
tunga. 
 
 
 
 
 

© Maria Schönning 
 

Smeker 
en rynkig kind 
håller ett stort liv 
i min hand 
 
 

Sjunger en vaggvisa 
Om ack så skönt att somna in 
i bädden såå skön 
 

Håller din hand 
Låter dina erfarenheter 
och drömmar 
de vägar du färdats 
dina landskaps vyer 
Röra vid mig, beröra 

Tills 
ditt sista andetag 
Öppnar fönstret 
Låter dig flyga 

Skriver i journalen 
Somnade in lugnt och stilla 
Anhöriga- inte närvarande 
 
 

© Maria Schönning 

Natten förblev i ett darrande vaccum 
Två signaler  i det stjärnlösa mörkret 
Fantasin kom tassande 
ur tystnaden 
med nätta sommarskor 
 

Dofter av den nykläckta våren 
som trängde in 
i sinnenas 
frostbitna näsor 
Framför dansade sommaren 
omkring 
 

Din andedräkt 
av älskog, cigarettrök, öl, 
min hudkräm och morgonkylan 
 

Din andedräkt 
av rädsla 
Och Min själ doftade 
av lycka 
Efter att Du 
andats in Mig 
 
 
 

© Maria Schönning