Var finns Babylons hängande trädgårdar?
Virvelvindarna klädde av de nakna.
Var finns Scheherazade tårar?
Viskningar i Tusen och en natt 
Var finns mina bröder och systrar?
Tunga steg.
skuggor klädda i 
rättvisans namn
gömda i grändernas
bakgator
Svarta ögon bestulna
på barndomens vagga
gestalter vandrande i skuggornas dal
Var finns dem?
Bagdas tårar
Kyrkklockornas klang
Minareternas utrop
Mänsklighetens band
 

@ Beatriz Quevedo de Hansen

Färgen i min penna bleknar,

Sorgen i mitt hjärta smärtar

Månens förmörkelse blev min nya förälskelse.

Natten kom, 

ett följe av trollpackor och salamander hade den i sitt sällskap

Viskande röster berättade om basiliskens onda öga, om den vita damen i grannens vingård, om ljuset som bevakade den ensammes stig...

Furornas tystnad följde månens vandring i jordens skugga. Råkornas sång fyllde mitt hjärtats tomrum.

Skriet från en nattuggla väckte mig till nuet.

Var man än befinner sig finns magin kvar.
 

© Beatriz Quevedo de Hansen

Bakom Anderna höjde sig den röda kloten

En solnedgång i solens solnedgång
 

En ensam fågel lämnade sin skugga

En evighet, en nanosekund
 

Albardóns varma källor bubblade i den ljumma oktobernatt

Våra kroppar brann i svavlets ånga
 
 

© Beatriz Quevedo de Hansen

Jag vill gå ut till min viloplats

Jordens röda jord

Tar jag i min hand

Smular sönder de mjuka klumparna

Mina fingrar silar mänsklighetens blodiga historia

Jordens röda jord

En smärtsam sötma stiger upp

Jag kan ännu höra deras gråt

Jordens röda jord ropar till mig från Misiones till Småland

Från Småland till Misiones
 

© Beatriz Quevedo de Hansen

På sommaren femtiofem
när Matlakas Anna körde hästskjuts
så dammet yrde över fälten
föddes Saara Mirjam,
gräddvita rosornas bleka kronblad
som sina kinder,
aklejans blå i ögonen.
Kör din häst Matlakas Anna kör fortare
döden kör i hälarna på dig
och för det lilla rosenbarnet med sig,
fäller de vita kronbladen
och stänger den mörka dörren.
Bakom den mörka dörren rosenbarnet så spätt. 
 
 
 

©Raakel Parveez
 
 
 

Jag har ett äpple
i min mage,
ett litet, rött vildträdets frukt.
Det kom inte ut
av Konalas dystra höst,
fälten i Leppävaara,
Maxi-Market,
försäljerskakursen
långt borta från hembyn.
Jag har ett rött äpple
i min mage
och jag är en kvist i blåsten
och vet ej
vart den för mig,
äppelträdets dotter.
 

©Raakel Parveez

Vi spelade fotboll
med en dövstum zigenare
bakom syrenbuskarna
en avlägsen julikväll.
Manta bredde fjäderdynor
och täcken
på spannmålsbodets bingar
och gick till Esters stuga
för att sälja sina spetsar.
Hannes la salt i kaffet
med knivspetsen,
den feta flickan grät under bordet
för hon ville inte äta fisksoppa.
De hade en kaffepanna av koppar
i Mantas bottenlösa säck.
 
 
 
 

©Raakel Parveez

Röda dahlior dör i trädgården
i höstnatten
när frosten tassar i sitt långa kjol
över fälten.
Övergivna stugor betraktar stumma,
sönderslagna fönster gapande,
vandraren.
Zigenarnas hästar äter inte längre hö
från böndernas ängar
Torstikki slår inte längre
bondmoror i käften med sin bleckspann
ur dörrspringan,
flamöga.
Antons söner flyttade till Sverige.
Döden hänger sig
i ett gammalt äppelträd,
är rädd för ensamheten
han också, hädanmannen.
 

©Raakel Parveez

Poesin är ett hån 
mot Gudinnorna 
som tigger i dammet 
som bjuder ut sig i gränderna 
som bär barnen genom öknen 
under en manlig sol 

Sina dikter 
tillägnar de ändå Honom 
med den torra hårda kroppen 
Gudinnorna bjuder varandra vatten 

Därför finns världen
 
 
 
 
 
 

© Katarina Persson

Gucciskor och chador 
på Ferdosigatan 
De illegala afghanska 
arbetarna på huk 
i byggplatsens damm 
förtär sitt te med bröd 
och yoghurt 
Trafikmonstret morrar 
halvsovande 
under middagsvilan 
bara förbereder 
eftermiddagsvrålet 
Staden äter ohämmat 
av de pistagefärgade
Alborzbergen 
snart finns inte 
en gränd kvar där 
en katt kan 
överleva

© Katarina Persson 

Här i Hades är
också tårarna svarta.
Men detta är inte
den äkta döden
utan endast den spricka
jag anvisade dig
som en flyktväg där
bara en andlig kropp
skulle komma 
igenom.

Jag älskar dig 
för att du är
den diamant 
jag också är.
Men hur kan vi 
fortsätta leva 
genom att
klamra oss fast
vid den här 
hårdheten?

Slå inte så hårt!
Du förlamar mig!

Dessa slag riktas 
bara mot dig själv.

Du är den 
som måste
offras igen,
min Eurydike.
 

© Katarina Persson

Kokettera inte 
med din smärta
Dina sår 
är inga smycken
Din ångest
är en sjukdom
och en smitta
som du bär

Den som har 
sin boplats
på hälleberget
får räkna med
att leva utan 
bekvämlighet
nakenhet din mantel
karghet ditt palats

Du har valt
att vistas på denna
ogästvänliga ort

Därför slår ibland
en oväntad
fullkomlig glädje
ut ur stengrunden
som en gåva från
den svarta sol
som värmer den
 
 
 
 

© Katarina Persson

Om ändå du
fortfarande var du
och gick att älska
Om inte pestkorset
galgmannen och
bannlysningen fanns
Om munnen var mun
och ordet höljet
Om ögat ännu
var osplittrat
och samvetet rent
Om inte dikterna
redan var överfulla
av träd och stjärnor
Om inte jag var
ett kärleksformat
hål i universum
 

© Katarina Persson

Det händer att mannen
som gick ut på fältet
och blev borta i ett fågelrop
om natten återvänder
och rör vid dina ögon
med sin vinge

Dagligen smular du bröd
på fönsterblecket
och mumlar nya
besvärjelser
 
 
 
 
 
 
 

© Katarina Persson

Sätta eld
emot eld
och släcka
helvetessmedjan
i stenkolsögonen
svarte Pan

Raka hjärtat
ur elden
och begjuta det
med tårar

Rulla i askan
naken
med en kvist
av bitter dårört
under gomseglet
 

© Katarina Persson

Den glänsande flätan
rinner mörkt utför ryggraden

Upplöst räcker håret
honom till höfterna

Munnens krökning
bortom hungerhorisonten

Han räcker mig ett radband
av svarta pupiller
Azuras Lazuli

den aldrig finnande
aldrig funnen
 
 
 

© Katarina Persson

Gud har inte velat
vill ingenting
med skapelsen
Inte sedan skapelsen
Du kan fortsätta
att bry din hjärna
Jag intar den ockulta positionen
med en dunkelvit
barockpärla
skimrande under
tungan
 

© Katarina Persson

Inskrivna i köttet
sedan konceptionen
ängslans stumma åtbörder
och andra järtecken
avlästa från hjärtstenens
anlupna yta
synska fingertoppar
trevar varligt där
 
 
 
 

© Katarina Persson

                   © Anita Westin

                      © Anita Westin

Mot jorden vill jag 
jorden min mor 
och livets 
det som kommer i mötet 
med daggkåpans klara 
och vinden i gräset 
där doften av dig dröjer kvar 
och fast jag inte tror 
att den heliga svarta madonnan 
botar en sjuk 
anar jag heligheten 
och blir stilla 
 
 
 

© Anita Westin

I samförstånd
en kalk av sanning
med tydlig strävhet
avrundad friskhet
och aningen av sötma
en konstlad dröm
att vara i något
och upptäcka en fyr
bland svarta vågor
när vår jord
byter stjärna är det dags
att tvivla på mänskligheten
och Gud.
 
 

© Anita Westin
 
 

                         © Anita Westin

                             © Anita Westin