lyriksidan12april02

Drömfågel

Så glider natten bort
med gryningsljuset
din hand söker mig
omedvetet
undrar vart drömfågeln
bär dig.

här inne är allt stilla
bara våra andetag
vidgar rummet
öppnar en spricka
så drömmarna kan träda in
och passera

utanför lyfter himlen
sitt tak
en ny dag.
smyger in med ljuset.

Osalighet

När fåglarna tystnat
återtar mörkret sitt revir
natten smyger inpå
jag är ängeln
som vilar i dess grav

fasan är vargatimmen
tankarna flockas
som osaliga andar
i alla inre rum

de hånar sömnen
tills mörkret ger vika
och drömmarna
ger stunden lättnad.

med dagen bleknar
vaksamheten bort
men natten
gapar i fjärran.

Frågor

Alla frågor vill ha svar
natten skänker bara
tystnadens memoarer

dagen skimrar förbi
som en vindil
natten lägger sig tillrätta
sjunker in
i det oändliga tillstånd
som finns
mellanförflutet
och morgondag
där emellan
svävar frågorna
utan svar

tystnaden kväver dem
i sekunder av övergång.

En Mening

När ljuset vilar
på mörkrets botten
och stillaståendet
känns olidligt
allting krasas sönder
du faller ner
i en brunn av kaos
då är det meningen så.

när allting vänds ut och in
och kränker dagen
ruskar brutalt
om din verklighet
då är det meningen så.

Tveksamhet

I fjärran lade du din ensamhet
i dina händer våndas en längtan
du inte vill kännas vid

går genom eldar för din skull
står mitt i
bränner mig
förvirrad älskarjag dig
trots blåsor i själen
du min sorgsenhet

när köttet är hett
sinnet tveksamt
lägger tvivlet
ut sina kval

käraste
jag skriver in dig i hjärtat
men vänder dig ryggen
när förnuftet segrar.

Mitt Altare

Framtiden, bryggan till döden
vad vet jag
om dess höjd och bredd
händer famlar i försvar
värjer sig mot ödet.

dödens vindpust
ger mognad
ett varande i sig.

jag bejakar ingen Gud
mitt altare är
de fria vidderna
skogarna och regnet.

tillber kärlekens ljus
en känsla inristad med eld
den anas
när framtidens skugga
blir ett hot.

Som Tomma Händer

Dagarna är som tomma händer, sträcks ut
men finner gåtor omöjliga att lösa
Det som fyller linjerna i dem - har en bitter smak
så varför begära det som aldrig kan uppnås?
Kärleken niger snällt och tillitsfullt, slukar allt med hull och hår
Själen - den vilar bortom bergens siluetter - ouppnåelig
omsluten av vaksamheten. Sträcker sig försiktigt efter dig
men ger bara en glimt till ett litet rum - efter att du prövats.
Du finner den lika oåtkomlig för självutplåning
som portarna i öster där solen sträcker ut sina morgonsteg.
Varför lade du korset i naivt utsträckta händer?
Du fann aldrig svaren.

Kärlekens Språk.

I vårt språk hör jag allt som vindarna fört med sig av tankar
orden smeker de sköra känslorna så varsamt
att inte ens världen förnimmer att vi finns
bara trädtopparna, bergen och sjöarna hör vårt språk
våra ords uppfyllelse i tingens rörelser just nu.

du - en värmeåder inuti min kropp, där finner vi en förening
i ett vardande av heta strömmar
- så är allt uppfyllt som det var meningen

de klara nätterna vakar över oss
och dagarna fylls av klenoder vi inte vill mista.
att kliva ur sin själ och in i en annans - är en njutning lika ömsint
som när skymningskvällarna bjuder på persikoglöd i väster.
öppnar mig lika tryggt som en orkideé
du dricker min nektar som en törstig i öknen.

Det som är du väcker de stilla vattnen inom mig
där strömmarna får övertaget och bildar nya flöden
skapar virvlar av det som känslorna öppnat för oss
En börda är du, ändå en brygga till något djupare inuti
Ett tvivel, för ingen tär på mina drömmar så störande
bara genom att finnas till

Känn hur allt gläds och sjuder, finns inga ord som kan förklara
hur dina tankar tycks passera rakt igenom, efter att ha vidrört
något naket och skört, där sårbarheten kan krossas till smulor
med ett enda ord.

Ett embryo som växer ur förståelse och samhörighet
dunkla röster viskar till oss på ett sätt vi inte kan motstå
Utan tanke på förnuft och regler
smyger de in så stillsamt och försynt
de finner en hemvist för det osagda vi anar
allt som inte finns förankrat i vår vardag
- utan lägger sig på en bädd av väntan.

Våraningar

Den svarta jorden - ett varmt sköte
befruktad av fukt och ljus
snart stinn av det som gror och växer.
Där under oupptrampade stigar söker livet fäste.
I pånyttfödd mylla bildar rötterna lönngångar
- små bon för de späda.

Så här års är saknaden outhärdligt stark
efter dig som tog mina ord och gav dem vingar
de kunde färdas fritt med vindarna
och bilda nya språk.
Då tycktes vårsolen starkare än nu.

Det blev en ballad till kärleken
- den som blev vår sötma och vårt salt
Dina ord blev fasta segel på vårlikt hav
där horisonten aldrig verkade ta slut.

Guldkantade Stunder.

Nåltunna glimtar av kärlek lyser igenom vardagens portaler
bländande guldkantade - trots stridens rening eller kanske just därför.
Varför tynger rädslan som inför en domedag ?
Djupare och djupare ner i avgrunden faller det återhållsamma
som när man låter sig dras med i virvlar av flyktiga drömmar
vars mål är att väcka och förinta.
Dina rörelser sa mer än ord.

Vi - fastnitade i varandras sinnen som envisa spikar,
fastrostade av alltför regniga sommardagar och dimfuktiga höstar.
Oberörda försöker orden flyta iväg, resa förbi oss och stanna vid världens ände
för att stillsamt sjunka ner i havets tysta grav.

Passioner vet inga gränser - inga lagar och vedertagna regler - de bara ÄR
sensuellt hungriga, längtansfulla och själviska, inte alls stillsamma.
Att njuta allt är ett drama - dyrbara stunder med tillfällig fjärilstillvaro.
Se på när allt ständigt bryts och sammanfogas - rörelsen är allt.