Allt som var förut 
är döende 
nuet har övergett sina namn 
lögnerna avklädda 
korsfästade 
på skammens smutsiga vägg 

ändå uppfylls himlen 
av näktergalens sång 
som om inget hänt 
fast marken rämnat 
gång på gång 

osanningar 
har klätts av 
nakenheten fryser 
men skyler sig 
icke mer. 
 
 
 

© Karin Dahlin 
 

Naken lust andas
mellan rummets väggar
närvaro och hetta
är sanningen 
här och nu
samvetskvalen bannlysta 
rullgardinen utestänger 
dubbelmoralens 
närgångna öga

förlåt oss
ty kärleken är inte 
enbart närvarande 
i varje nerv och muskel
utan också 
obarmhärtigt hård
slutgiltigt skoningslös
- fast allt vi vill 
är  närhet.
 
 

© Karin Dahlin
 

Går dig till mötes 
som din Medea 
rödkindad 
av salt och fukt 
träder tistelblommor på strån 
hänger dem runt din hals 
vet det svider 

föll tungt 
av livets benhårda villkor 
reser mig för din skull 
- du min bödel 
jag din skuld. 
 
 
 

© Karin Dahlin 
 

Låt glädjens ogripbara väsen 
omfamna det som smärtar 
öppna ditt solvarma öga 
berusa mig med optimismen 
under stunder av svart tyngd 
små förbifladdrande ögonblick 
ger styrka att gå vidare 
och fyller ett räddhågat sinne 
med förnyad tro 
får hopplösheten att blekna 

låt harmonin omge själen 
som flämtar sårbart öppen 
och kvider i sin utsatthet. 
 
 

©  Karin Dahlin

I vattengrönt 
och scharlakansrött
glöder horisonten 
morgonen anas 
och fåglarna 
kvittrar i sömnen

hon ständigt vaken 
i sin bur
en själ plågad
av livets villkor

släpp henne fri
att gå egna vägar
om än 
med rädda steg.
 
 

© Karin Dahlin

Tiden har förlorat 
sin naturliga klang
vilsenheten vrider sig
med smärtsamma sting
igenom själens skikten

du fyller nuet
med vredens missmod
sköljer igenom sinnet 
som svart regn
dagarna krälar fram
i vankelmod
- du bär din skuld
en krona av järn.
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Outhärdliga väntan
när tiden vrider sig
och leder oss vilse

vi går runt 
i varandras fotspår
svidande av blottat kött

du är det sår
jag måste uthärda
min vrede sliter du i bitar
allting blöder
- min tistel säger du
ska blomma vid ditt hjärta
 

© Karin Dahlin
 

I skymningens 
mantelfåll
vilar stillheten

drömmarna 
faller till stoft
i bleka gryningstimmen
när hanen gal
och dagen börjar.
 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Under sommarkvällarna
när solen går till vila
blir stillheten en oas 
av harmoni
fiskarna vakar i sjön
ringarna sprider sig

under ett ögonblick
finner jag mitt inre
i en vågrörelse.
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

I skymningen
vilar förrädisk stillhet 
nattens timmar skrämmer
med oroliga drömmar

saknaden efter 
din närhet smyger in 
som något dunkelt
blir skriande skuggor
och huden fryser 
av ensamhet.
 
 

© Karin Dahlin
 

Låt molnen hopa sig 
himlen rämna 
verkligheten 
hinner ändå ikapp 
bryter sönder 
våra drömmar 

vad bryr vi oss 
när ögonblicket
ger en tidsfrist 
låt haven storma 
marken häva sig 
kärleken sjunger ändå 
med toner i moll 

du min älskade 
fyller  nätter och dagar
med hunger. 
 

© Karin Dahlin

Ännu målar frosten 
cirklar på min ruta
ljuset alltför
avlägset 
nu somnar mina händer 
tomma  halvvakna
trevande 

det är inte bara 
nakenheten
hud mot hud
vi saknar
också nakenheten 
i att bara vara. 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

I all sin nakenhet 
mottog jag orden 
de landade som 
vildfågelstråk 
i mina tankar
växte till vild fauna 
i det inre 
blommande fria 

orden - inta längre nakna 
utan klädda med fjädrar 
och maskrosblad. 

mellan mina fingrar 
ser jag dem flyga 
vinden lyfter dem 
- ändå är de mina. 
 

© Karin Dahlin

När våren föds
spelar Pan 
trolltoner ljuder
över berg 
igenom skogar
väcker djupa floder 
som aldrig skådat ljuset

allting vaknar
inuti slår hjärtebladen ut
allting öppnas 
den kluvna årstiden
tar sitt språng emot våren.
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Ingen skog är mörk nog 
när de sista solstrålarna 
målar ljus mellan tallarna 
och skymningen skänker vila 

när skuggorna smyger tätt inpå 
får tankarna vingar 
och omfamnar alla sinnen 

nattkylans vingslag 
lägger sig som ett svart nät 
över timmar och rum 
- brister ut i klanger när 
jag leker med gåtfullheten

i gryningen töms 
himlen på stjärnor 
-  mottar morgonens 
första ögonkast 
i en natt som förbleknat 
 

© Karin Dahlin

Under korta ögonblick 
frodas kärleken 
det som en lever 
varmt och innerligt

inte ens händers beröring 
förmår fånga 
förflutna stunder av intimitet 
då har man passerat 
varandras gränser 
om än omedvetet 

utan att stanna upp 
har man sakta gått förbi 
- och släppt taget.
 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Vildgässen flyger norrut 
återvänder
med min längtan
de tog den med sig i fjol
när sommaren 
övergick till höst 

hjärtats nya sånger 
som små ljus 
i tider av oro 

Javisst; är det våren 
som talar till mig igen.
 
 

© Karin Dahlin
 
 

Din hand samlar gråten 
som värker ut i det tysta 

inom  väcktes en längtan 
till mig och min ödslighet 
trodde du fann min själ 
jag gömde den för dig 
- medvetet 

din värld skiljer sig från min 
vänder bort mitt ansikte 
- orkar inte kännas vid 
din ensamhet.
 
 

©  Karin Dahlin

Du silverdroppe
benådad av stjärnorna
din glans lyser
över nattens varelser
en eterisk glans
svår att motstå 
och drömma till.

nattens gäst förjagar
jagets skuggor inuti
- ebb och flod lyder 
dina villkor.

 de salta vattnen
 höjer sig till din ära
 en förtrollande värld 
 av nattlig mystik
 i en tidlös glans
 
 

© Karin Dahlin

Evinnerlig väntan - alltid väntan
på vad - på när ?

framtiden vilar i ett dimtöcken
ändå skapar den  dagar
- nyfödda och befriande
i daggkåporna 
glittrar dagens gryning

de ljusa dagarna
alltid för skenbart avlägsna
en del bär skuggskimmer 
dem vill jag inte veta av

korta ögonblick av glädje
vilar i min hand 
duniga som en barnakind.
 
 
 

© Karin dahlin

Ett mirakel av ljus 
var dina ord
väckte mig 
ur djupaste dvalan

pinjeträdens skugga 
gav tidlöshet i nuet
fyllde luften med
tysta kärleksord
allting andades värme

trösten du gav 
var ett balsam
du sa alltid,
"tårar är sanningar 
från hjärtats rum"
tänk så,
när dagarna känns
outhärdligt svåra.
 

© Karin Dahlin

Nätter tunga fruktigt söta, 
mättnadens suckar 
får månen att le, 
Vi, förlorade i styrkan 
av yra kärleksmöten

ingen vinter smälter glöden 
falnade eldar vill inte dö
vi, själar av besläktade djup, 
onårbara för kyla. 

slut ditt öga för sömnen 
snart viker morgonrodnaden 
för dagens ljus och avskedets 
skugga närmas.
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Relationer uppstår och förstörs 
destruktiva ord ger sår i själen 
vi - förlorade för varandra 
när tystnaden tar över 
cirklar sluts 
när saknaden tar över 
- allt börjar på nytt 
i en värld 
av möten och avsked.

I brytningen 
mellan då och sen 
står vi vacklande i ett nu 
- som räddhågade barn 
förlorade inför framtiden. 
 
 

© Karin Dahlin

I insiktens stund vägrar jag
förnekar
att du berört mitt innersta
med din själs kluvenhet.

du vidrör med ord 
som inte uttalas
jag anar
att du både förbannar
och bejakar stormen 
inom oss.

hett blod söker utflöden
som underjordiska floder
brännhetsgömda
långt under fast mark.
 

© Karin Dahlin

Det finns ljusstråk längs mörkrets stigar
som spunna av ljus försöker de 
sakta smyga sig in i dina tankar
synålstunna guldtrådar -  du ser dem inte
Du är kvinnan som är omsluten 
av mörkrets eviga skugga - fastlåst i självvalt fängelse 
stirrande med modlös blick ner i kärrets svarta djup
innan gryningsljuset gjort sitt smygande intåg

I mörkrets eviga skugga står du omsvept
av hopplösheten, omsluten av kärrets kalla dimbälte
utesluten ur ljuset och tärd av livets krav

Du föddes i ljuset men fastnade i ständig natt
kaosnatten har du själv skapat, den vidrör dig
som en efterlängtad men hatad älskare.

Kom eldljus som ligger på dolda djup
lys upp hennes  mörker 
så hon kan vända sitt ansikte uppåt mot skyarna.
 

© Karin Dahlin