Du är återfödelsen
förbannelsen 
nattliga drömmars 
kaotiska röster
om njutning och skuld
känn 
blodströmmars raseri
under din handflata 
det heta bultandet
vällande fram
ur livets livmoder
av eld och salt

din hand 
full av under
när frusen åtrå 
tinar upp. 
 

© Karin Dahlin
 

I  kvällningens dunkel
hördes steg
utanför fönstret
med en bedjan i handen
tvekade du 
vände om och gick
i dimma dold
försvann din gestalt

tankarna omgärdade mig 
och en mantel av insikter
bredde ut sig över natten.
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Hon vilar tryggt
i hallongrottans mjuka rum
som skyddar 
mot junidagens regn
hennes medvetenhet 
förmår inte mer än så

vore  jag en mask
slapp livet känna av 
dunkelmörka dagar
när  skuggvarelser
kommer till mitt hus
leva som henne
helt och fullt på instinkt
och  dö utan rädsla
när sommaren tagit slut.
 

© Karin Dahlin.
 

Ibland är nätterna 
mörkblå sammetstäcken
fyllda av små stjärnhål 
att kika igenom
vintergatan en stig av ljus
där tystnaden tycks darra
av återhållna skrik
som bara 
vill falla ut över världen.
 
 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Svårt att stilla den längtan
som inte låter sig styras 
av timmarnas olika skepningar
år av mörker och ljus

hur vacker är inte 
den kärlek som fylls av eufori
och kraften från två hjärtan
formas till ett
en urkraft och inlevelse 
utan gränser
när två  stigar blir till en
och fotspåren sammanlänkade 
i  lätta steg. 
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Sommarens färger är blå
himlen en sfär av oändlighet
sydvindar blir gungor
lockar svalorna till lek
och svävande dans 
igenom tomma luftrum 

utbredda vingar
mot gränslösa  skyar
där i flykten finns svaren 
på varandets gåta 
att leva dag för dag
oskuldsfullt fritt utan krav
födda med tillit 
under den tidsrymd som är 
och ändå glädjas 
under färden.
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Den svindlande våren
gör mig yr
rastlös och livsbejakande
nu stiger saven i träden
sträck dig mot himlen som de
upptäck evighetens rytm 
genom årstidernas faser

solen stiger från dag till dag
uppskatta  de små tingens närhet
ett grönt strå
triumferande fågelsång
och skuggornas övergång till ljus.
 
 

© Karin Dahlin
 

Du fattas mig
som skogen
skulle sakna träden
fågeln redet
havet sin sälta

utan din längtan
syns världen som 
ett övergivet snäckskal
där bara bruset 
från din röst 
stannat kvar.
 
 
 

© Karin Dahlin

Undrar om stjärnorna
duggat ned i träden
denna iskalla natt
som små paljetter
gnistrar de
i fullmånens sken
- aldrig någonsin 
har våren
verkat så avlägsen
som nu.
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin
 

Som ejderdun i vinden 
virvlar en ensam själ
inga vindar vet
var den fäster sig

den berör oss 
med sin viskning
ett genomskinligt väsen
som drar förbi

som ejderdun i vinden.
eteriskt svävande
i sin frihet utan mål.
 
 

© Karin Dahlin

Orden har stelnat
hänger i luften 
mellan väggarna
i rummet 
utan gravitation

de förlösande orden
når inte fram
beröringens frånvaro
har lagt sin oro
på din panna

tystade ord 
har lagt sig att vila
i offerlunden.
 

© Karin Dahlin

En våg av värme
flyter genom
kropp och själ
så enkelt
så lite
det behövs
för att bejaka
kärleken 
bara det outsagda
som gradvis
växer under ytan.
 
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Natten är vårt vittnesbörd
mörkret svartare  än svart
du ledde mig dit
- saliggjord 
av din vemodiga kyss

Med tunna silverstrån
tvinnade 
av nordanvind och måne
väver jag  min andedräkt
runt ditt hjärta

Natten är vårt vittnesbörd
över allt som tvekat
eller fullbordats.
 

© Karin Dahlin

Dricker det bittra giftet
ur sanningsbägaren
gråter hejdlöst
av ordens hårda udd
när  du säger
det jag inte vill höra
smärtans svarta sötma
svider som nässlor 
i sårbarhetens kärna

hjärtats tyngd och tystnaden
lägrar sig över 
vår brist på språk.
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Som en herdinna
vaktar jag naturens väsen 
när de sover
träden nynnar nästan ljudlöst
mumlar i somriga drömmar
vattnet porlar tryggt
vet att stilla vår törst
jorden - mossbädden
ett sköte i natten

vi sover tryggt
skapade 
ur ett och samma frö.
 

© Karin Dahlin

Under blodlönnens bladverk
faller mina tårar
göder stammen 
i utmattad vrede över 
tingens maktlöshet
och intighetens tyngd

vid  dina rotarmar
sover jag ihopkrupen
i slumrande väntan på höst.
 
 
 
 

© Karin Dahlin

Väntar tåligt
ett räddhågat hjärta
livnärd
på hans tillbedjan

blottlagd kärlek
lägger sig till ro
i  svällande rede
därinne 
andas och frodas
osedd åtrå

så nära honom
men utanför dig
- du som inte
fick gåvan att förstå
 

© Karin Dahlin

Obevekligt flyr dagar och år
ändå ;
det är rörelsen i sig
som omdanar verkligheten

inte stillaståendet
inte återhållsamheten
inte motståndet

följ med
släpp efter

med rörelsen 
skapas okända 
perspektiv 
och ett nytt seende.
 

© Karin Dahlin

Sommaren viker sig
lägger sig trött att dö 
hösten föds
och döden målar 
frostcirklar på din panna

Allt är snart fullbordat
kylan suger livets kraft
och motstånd gagnar ingen 
- med döden 
görs inga överenskommelser

Häri ligger en ödslighet 
utan barmhärtighet
och människan 
är fylld av frågor
 
 

© Karin Dahlin
 
 

Genom vinden
möts våra tankar
varma och otåliga
hjärtan brinner
fulla av 
osagda ord.

du - salt vind
mot pannan
läpparnas hunger
mot väntande hud
vi böjer oss 
hungrigt och 
förbehållslöst 
 
 
 
 

© Karin Dahlin